2 Kings 6
1 The sons of the prophets told Elisha, “Look, the place we meet with you is too small for us.
Profetlärjungarna sade till Elisa: "Se, rummet där vi sitta inför dig är för trångt för oss."
2 Let's go to the Jordan and each of us can carry one log back. We can build a new place there for us to meet.” “Go ahead,” said Elisha.
Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att sitta i." Han svarade: "Gån åstad."
3 One of them asked, “Please come with your servants.” “I'll come,” he replied.
Men en av dem sade: "Värdes själv gå med dina tjänaren." Han varade: "Ja, jag skall gå med."
4 So he went with them. When they got to the Jordan, they started cutting down trees.
Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de hugga ned träd.
5 But as one of them was cutting down a tree, the iron axhead fell into the water. “Oh no! My master, it was one that was borrowed!” he shouted.
Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: "Ack, min herre, yxan var ju lånad."
6 “Where did it fall?” the man of God asked. When he showed him the place, the man of God cut a stick, threw it in there, and made the iron axhead float.
Gudsmannen frågade: "Var föll den i?" Och han visade honom stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där och fick så järnet att flyta upp.
7 “Pick it up,” Elisha told the man. So he reached out his hand and picked it up.
Sedan sade han: "Tag nu upp det." Då räckte mannen ut sin hand och tog det.
8 The Aramean king was at war with Israel. After consulting with his officers, he said, “I will set up my camp in this particular place.”
Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde sig med sina tjänare och sade: "På det och det stället vill jag lägra mig",
9 Then the man of God sent a warning to the king of Israel: “Watch out if you go near this place, because the Arameans are going to be there.”
då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: "Tag dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna ligga där."
10 So the king of Israel sent a warning to the place the man of God had indicated. Elisha repeatedly warned the king, so that he was on the alert in those places.
Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
11 This made the Aramean king really mad. He summoned his officers, demanding an answer: “Tell me, which of us is on the side of the king of Israel?”
Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: "Kunnen I icke säga mig vem av de våra det är som håller med Israels konung?"
12 “It's none of us, my lord the king,” one of his officers replied. “It's Elisha, the prophet who lives in Israel—he tells the king of Israel even what you say in your bedroom.”
Då svarade en av hans tjänare: "Icke så, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare."
13 So the king gave the order, “Go and find out where he is so I can send soldiers to capture him.” He was told, “Elisha is in Dothan.”
Han sade: "Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan sända åstad och gripa honom." Och man berättade för honom att han var i Dotan.
14 So he sent horses, chariots, and a large army. They came at night and surrounded the town.
Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo dit om natten och omringade staden.
15 Early in the morning when the servant of the man of God got up, he went out and saw that an army with horses and chariots had surrounded the city. “Oh, my master, what are we going to do?” he asked Elisha.
När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: "Ack, min herre, huru skola vi nu göra?"
16 Elisha replied, “Don't be afraid, for there are many more who are with us than there are with them!”
Han svarade: "Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem."
17 Elisha prayed, saying, “Lord, please open his eyes so he can see.” The Lord opened the servant's eyes, and when he looked he saw the hills full of horses and chariots of fire all around Elisha.
Och Elisa bad och sade: "HERRE, öppna hans ögon, så att han ser." Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring Elisa.
18 As the army descended on him, Elisha prayed to the Lord, “Please strike these people with blindness.” So he struck them with blindness, as Elisha had asked.
När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: "Slå detta folk med blindhet." Då slog han dem med blindhet, såsom Elisa bad.
19 Then Elisha went and told them, “This isn't the right road, and this isn't the right town. Follow me, and I'll take you to the man you're looking for.” He led them to Samaria.
Och Elisa sade till dem: "Detta är icke den rätta vägen eller den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den man som I söken." Därefter förde han dem till Samaria.
20 After they had entered Samaria, Elisha prayed, “Lord, open the eyes of these men that they can see.” The Lord opened their eyes, and they looked around and saw that they were in Samaria.
Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: "HERRE, öppna dessas ögon, så att de se." Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria.
21 When the king of Israel saw them, he asked Elisha, “My father, shall I kill them? Shall I kill them?”
När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: "Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?"
22 “No, don't you kill them!” he replied. “Would you kill prisoners you captured with your own sword or bow? Give them some food and water so that they may eat and drink, and then let them go back to their master.”
Han svarade: "Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen"
23 So the king had a great feast prepared for them, and once they had finished eating and drinking, he sent them back to their master. The Aramean raiders did not enter the land of Israel again.
Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.
24 Sometime after this Ben-hadad king of Aram called up all his army and went to lay siege to Samaria.
Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här och drog upp och belägrade Samaria.
25 So there was a major famine in Samaria. In fact the siege lasted so long that a donkey's head cost eighty shekels of silver, and a quarter cab of dove's dung cost five shekels of silver.
Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
26 As the king of Israel was walking by on the city wall, a woman called out to him, “Help me, my lord the king!”
Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en kvinna till honom och sade: "Hjälp, min herre konung!"
27 “If the Lord doesn't help you, why would you think I can help you?” the king replied. “I don't have grain from the threshing floor, or wine from the winepress.”
Han svarade: "Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?"
28 But then he asked her, “What's the problem?” “This woman told me, ‘Give up your son and we'll eat him today, and tomorrow we'll eat my son,’” she answered.
Och konungen frågade henne: "Vad fattas dig?" Hon svarade: "Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'
29 “So we cooked my son and we ate him. The next day I said to her, ‘Give up your son so we can eat him,’ but she's hidden her son.”
Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.' Men då gömde hon undan sin son."
30 When the king heard what the woman said he ripped his clothes. As he walked by on the wall, the people saw that he was wearing sackcloth under his clothes next to his skin.
När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg inunder, närmast kroppen.
31 “May God punish me very severely if the head of Elisha, son of Shaphat, remains on his shoulders today!” he declared.
Och han sade: "Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom."
32 Elisha was sitting in his house with the elders. The king had sent a messenger on ahead, but before he got there, Elisha told the elders, “Can you see how this murderer is sending someone to cut off my head? So, as soon as the messenger arrives, close the door and hold it shut against him. Isn't that the sound of his master's footsteps following him?”
Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: "Sen I huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom."
33 While Elisha was still speaking with them, the messenger arrived. The king said, “This disaster is from the Lord. Why should I wait for the Lord any longer?”
Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: "Se, detta är en olycka som kommer från HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?"
