Psalms 60
1 Unto the end, for them that shall be changed, for the inscription of a title, to David himself, for doctrine, When he set fire to Mesopotamia of Syria and Sobal and Joab returned and slew of Edom, in the vale of the saltpits, twelve thousand men. O God, thou hast cast us off, and hast destroyed us; thou hast been angry, and hast had mercy on us.
Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära; Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
2 Thou hast moved the earth, and hast troubled it: heal thou the breaches thereof, for it has been moved.
Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
3 Thou hast shewn thy people hard things; thou hast made us drink wine of sorrow.
Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
4 Thou hast given a warning to them that fear thee: that they may flee from before the bow: That thy beloved may be delivered.
Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. (Sela)
5 Save me with thy right hand, and hear me.
På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
6 God hath spoken in his holy place: I will rejoice, and I will divide Sichem; and will mete out the vale of tabernacles.
Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
7 Galaad is mine, and Manasses is mine: and Ephraim is the strength of my head. Juda is my king:
Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
8 Moab is the pot of my hope. Into Edom will I stretch out my shoe: to me the foreigners are made subject.
Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
9 Who will bring me into the strong city? who will lead me into Edom?
Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
10 Wilt not thou, O God, who hast cast us off? and wilt not thou, O God, go out with our armies?
Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här?
11 Give us help from trouble: for vain is the salvation of man.
Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng.
12 Through God we shall do mightily: and he shall bring to nothing them that afflict us.
Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.
