Psalms 39

1 Unto the end, for Idithun himself, a canticle of David. I said: I will take heed to my ways: that I sin not with my tongue. I have set guard to my mouth, when the sinner stood against me.

För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

2 I was dumb, and was humbled, and kept silence from good things: and my sorrow was renewed.

Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

3 My heart grew hot within me: and in my meditation a fire shall flame out.

Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

4 I spoke with my tongue: O Lord, make me know my end. And what is the number of my days: that I may know what is wanting to me.

HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

5 Behold thou hast made my days measurable: and my substance is as nothing before thee. And indeed all things are vanity: every man living.

Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

6 Surely man passeth as an image: yea, and he is disquieted in vain. He storeth up: and he knoweth not for whom he shall gather these things.

Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

7 And now what is my hope? is it not the Lord? and my substance is with thee.

Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

8 Deliver thou me from all my iniquities: thou hast made me a reproach to the fool.

Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

9 I was dumb, and I opened not my mouth, because thou hast done it.

Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

10 Remove thy scourges from me. The strength of thy hand hath made me faint in rebukes:

Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

11 Thou hast corrected man for iniquity. And thou hast made his soul to waste away like a spider: surely in vain is any man disquieted.

Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

12 Hear my prayer, O Lord, and my supplication: give ear to my tears. Be not silent: for I am a stranger with thee, and a sojourner as all my fathers were.

Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

13 O forgive me, that I may be refreshed, before I go hence, and be no more.

Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.