Psalms 39
1 Unto the end, for Idithun himself, a canticle of David. I said: I will take heed to my ways: that I sin not with my tongue. I have set guard to my mouth, when the sinner stood against me.
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 I was dumb, and was humbled, and kept silence from good things: and my sorrow was renewed.
Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 My heart grew hot within me: and in my meditation a fire shall flame out.
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 I spoke with my tongue: O Lord, make me know my end. And what is the number of my days: that I may know what is wanting to me.
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 Behold thou hast made my days measurable: and my substance is as nothing before thee. And indeed all things are vanity: every man living.
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Surely man passeth as an image: yea, and he is disquieted in vain. He storeth up: and he knoweth not for whom he shall gather these things.
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)
7 And now what is my hope? is it not the Lord? and my substance is with thee.
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Deliver thou me from all my iniquities: thou hast made me a reproach to the fool.
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 I was dumb, and I opened not my mouth, because thou hast done it.
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Remove thy scourges from me. The strength of thy hand hath made me faint in rebukes:
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 Thou hast corrected man for iniquity. And thou hast made his soul to waste away like a spider: surely in vain is any man disquieted.
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Hear my prayer, O Lord, and my supplication: give ear to my tears. Be not silent: for I am a stranger with thee, and a sojourner as all my fathers were.
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)
13 O forgive me, that I may be refreshed, before I go hence, and be no more.
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
