Psalms 35
1 For David himself. Judge thou, O Lord, them that wrong me: overthrow them that fight against me.
En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
2 Take hold of arms and shield: and rise up to help me.
Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
3 Bring out the sword, and shut up the way against them that persecute me: say to my soul: I am thy salvation.
Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
4 Let them be confounded and ashamed that seek after my soul. Let them be turned back and be confounded that devise against me.
Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
5 Let them become as dust before the wind: and let the angel of the Lord straiten them.
Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
6 Let their way become dark and slippery; and let the angel of the Lord pursue them.
Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
7 For without cause they have hidden their net for me unto destruction: without cause they have upbraided my soul.
Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
8 Let the snare which he knoweth not come upon him: and let the net which he hath hidden catch him: and let the net which he hath hidden catch him: and into that very snare let them fall.
Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
9 But my soul shall rejoice in the Lord; and shall be delighted in his salvation.
Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
10 All my bones shall say: Lord, who is like to thee? Who deliverest the poor from the hand of them that are stronger than he; the needy and the poor from them that strip him.
All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
11 Unjust witnesses rising up have asked me things I knew not.
Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
12 They repaid me evil for good: to the depriving me of my soul.
De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
13 But as for me, when they were troublesome to me, I was clothed with haircloth. I humbled my soul with fasting; and my prayer shall be turned into my bosom.
Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
14 As a neighbour and as an own brother, so did I please: as one mourning and sorrowful so was I humbled.
Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
15 But they rejoiced against me, and came together: scourges were gathered together upon me, and I knew not.
Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
16 They were separated, and repented not: they tempted me, they scoffed at me with scorn: they gnashed upon me with their teeth.
Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
17 Lord, when wilt thou look upon me? rescue thou soul from their malice: my only one from the lions.
Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
18 I will give thanks to thee in a great church; I will praise thee in a strong people.
Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
19 Let not them that are my enemies wrongfully rejoice over me: who have hated me without cause, and wink with the eyes.
Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
20 For they spoke indeed peaceably to me; and speaking in the anger of the earth they devised guile.
Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
21 And they opened their mouth wide against me; they said: Well done, well done, our eyes have seen it.
Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
22 Thou hast seen, O Lord, be not thou silent: O Lord, depart not from me.
Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
23 Arise, and be attentive to my judgment: to my cause, my God, and my Lord.
Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
24 Judge me, O Lord my God according to thy justice, and let them not rejoice over me.
Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
25 Let them not say in their hearts: It is well, it is well, to our mind: neither let them say: We have swallowed him up.
Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
26 Let them blush: and be ashamed together, who rejoice at my evils. Let them be clothed with confusion and shame, who speak great things against me.
Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
27 Let them rejoice and be glad, who are well pleased with my justice, and let them say always: The Lord be magnified, who delights in the peace of his servant.
Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
28 Any my tongue shall meditate thy justice, thy praise all the day long.
Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
