Psalms 142

1 Of understanding for David. A prayer when he was in the cave. I cried to the Lord with my voice: with my voice I made supplication to the Lord.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 In his sight I pour out my prayer, and before him I declare my trouble:

Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 When my spirit failed me, then thou newest my paths.

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 I looked on my right hand, and beheld, and there was no one that would know me. Flight hath failed me: and there is no one that hath regard to my soul.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 I cried to thee, O Lord: I said: Thou art my hope, my portion in the land of the living.

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Attend to my supplication: for I am brought very low. Deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the just wait for me, until thou reward me.

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.