Psalms 137

1 Upon the rivers of Babylon, there we sat and wept: when we remembered Sion:

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 On the willows in the midst thereof we hung up our instruments.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there they that led us into captivity required of us the words of songs. And they that carried us away, said: Sing ye to us a hymn of the songs of Sion.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 How shall we sing the song of the Lord in a strange land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand be forgotten.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Let my tongue cleave to my jaws, if I do not remember thee: If I make not Jerusalem the beginning of my joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, O Lord, the children of Edom, in the day of Jerusalem: Who say: Rase it, rase it, even to the foundation thereof.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 O daughter of Babylon, miserable: blessed shall he be who shall repay thee thy payment which thou hast paid us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Blessed be he that shall take and dash thy little ones against the rock.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.