Job 31
1 I made a covenant with my eyes, that I would not so much as think upon a virgin.
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 For what part should God from above have in me, and what inheritance the Almighty from on high?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Is not destruction to the wicked, and aversion to them that work iniquity?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Doth not he consider my ways, and number all my steps?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 If I have walked in vanity, and my foot hath made haste to deceit:
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Let him weigh me in a just balance, and let God know my simplicity.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 If my step hath turned out of the way, and if my heart hath followed my eyes, and if a spot hath cleaved to my hands:
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Then let me sow and let another eat: and let my offspring be rooted out.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 If my heart hath been deceived upon a woman, and if I have laid wait at my friend’s door:
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Let my wife be the harlot of another, and let other men lie with her.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 For this is a heinous crime, and a most grievous iniquity.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 It is a fire that devoureth even to destruction, and rooteth up all things that spring.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 If I have despised to abide judgment with my manservant, or my maidservant, when they had any controversy against me:
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 For what shall I do when God shall rise to judge? and when he shall examine, what shall I answer him?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Did not he that made me in the womb make him also: and did not one and the same form me in the womb?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 If I have denied to the poor what they desired, and have made the eyes of the widow wait:
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 If I have eaten my morsel alone, and the fatherless hath not eaten thereof:
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (For from my infancy mercy grew up with me: and it came out with me from my mother’s womb: )
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 If I have despised him that was perishing for want of clothing, and the poor man that had no covering:
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 If his sides have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my sheep:
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 If I have lifted up my hand against the fatherless, even when I saw myself superior in the gate:
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Let my shoulder fall from its joint, and let my arm with its bones be broken.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 For I have always feared God as waves swelling over me, and his weight I was not able to bear.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 If I have thought gold my strength, and have said to fine gold: My confidence:
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 If I have rejoiced over my great riches, and because my hand had gotten much.
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 If I beheld the sun when it shined, and the moon going in brightness:
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 And my heart in secret hath rejoiced, and I have kissed my hand with my mouth:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 Which is a very great iniquity, and a denial against the most high God.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 If I have been glad at the downfall of him that hated me, and have rejoiced that evil had found him.
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 For I have not given my mouth to sin, by wishing a curse to his soul.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 If the men of my tabernacle have not said: Who will give us of his flesh that we may be filled?
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 The stranger did not stay without, my door was open to the traveller.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 If as a man I have hid my sin, and have concealed my iniquity in my bosom.
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 If I have been afraid at a very great multitude, and the contempt of kinsmen hath terrified me: and I have not rather held my peace, and not gone out of the door.
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Who would grant me a hearer, that the Almighty may hear my desire; and that he himself that judgeth would write a book,
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 That I may carry it on my shoulder, and put it about me as a crown?
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 At every step of mine I would pronounce it, and offer it as to a prince.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 If my land cry against me, and with it the furrows thereof mourn:
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 If I have eaten the fruits thereof without money, and have afflicted the soul of the tillers thereof:
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Let thistles grow up to me instead of wheat, and thorns instead of barley.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
