Job 30
1 But now the younger in time scorn me, whose fathers I would not have set with the dogs of my flock:
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 The strength of whose hands was to me as nothing, and they were thought unworthy of life itself.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Barren with want and hunger, who gnawed in the wilderness, disfigured with calamity and misery.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 And they ate grass, and barks of trees, and the root of junipers was their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Who snatched up these things out of the valleys, and when they had found any of them, they ran to them with a cry.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 They dwelt in the desert places of torrents, and in caves of earth, or upon the gravel.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They pleased themselves among these kind of things, and counted it delightful to be under the briers.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 The children of foolish and base men, and not appearing at all upon the earth.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Now I am turned into their song, and am become their byword.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They abhor me, and flee far from me, and are not afraid to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For he hath opened his quiver, and hath afflicted me, and hath put a bridle into my mouth.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 At the right hand of my rising, my calamities forthwith arose: they have overthrown my feet, and have overwhelmed me with their paths as with waves.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They have destroyed my ways, they have lain in wait against me, and they have prevailed, and there was none to help.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They have rushed in upon me, as when a wall is broken, and a gate opened, and have rolled themselves down to my miseries.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 I am brought to nothing: as a wind thou hast taken away my desire: and my prosperity hath passed away like a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now my soul fadeth within myself, and the days of affliction possess me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 In the night my bone is pierced with sorrows: and they that feed upon me, do not sleep.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 With the multitude of them my garment is consumed, and they have girded me about, as with the collar of my coat.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I am compared to dirt, and am likened to embers and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry to thee, and thou hearest me not: I stand up, and thou dost not regard me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Thou art changed to be cruel toward me, and in the hardness of thy hand thou art against me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Thou hast lifted me up, and set me as it were upon the wind, and thou hast mightily dashed me.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 I know that thou wilt deliver me to death, where a house is appointed for every one that liveth.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 But yet thou stretchest not forth thy hand to their consumption: and if they shall fall down thou wilt save.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 I wept heretofore for him that was afflicted, and my soul had compassion on the poor.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 I expected good things, and evils are come upon me: I waited for light, and darkness broke out.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My inner parts have boiled without any rest, the days of affliction have prevented me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I went mourning without indignation; I rose up, and cried in the crowd.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I was the brother of dragons, and companion of ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin is become black upon me, and my bones are dried up with heat.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 My harp is turned to mourning, and my organ into the voice of those that weep.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
