Job 3
1 After this Job opened his mouth, and cursed his day,
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 And he said:
Utbrast, och sade:
3 Let the day perish wherein I was born, and the night in which it was said: A man child is conceived.
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Let that day be turned into darkness, let not God regard it from above, and let not the light shine upon it.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Let darkness, and the shadow of death cover it, let a mist overspread it, and let it be wrapped up in bitterness.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Let a darksome whirlwind seize upon that night, let it not be counted in the days of the year, nor numbered in the months.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Let that night be solitary, and not worthy of praise.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Let them curse it who curse the day. who are ready to raise up a leviathan:
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Let the stars be darkened with the mist thereof: let it expect light and not see it, nor the rising of the dawning of the day:
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 Because it shut not up the doors of the womb that bore me, nor took away evils from my eyes.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Why did I not die in the womb, why did I not perish when I came out of the belly?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Why received upon the knees? why suckled at the breasts?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For now I should have been asleep and still, and should have rest in my sleep.
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 With kings and consuls of the earth, who build themselves solitudes:
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 Or with princes, that possess gold, and All their houses with silver:
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Or as a hidden untimely birth I should not be, or as they that being conceived have not seen the light.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 There the wicked cease from tumult, and there the wearied in strength are at rest.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 And they sometime bound together without disquiet, have not heard the voice of the oppressor.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 The small and great are there, and the servant is free from his master.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Why is light given to him that is in misery, and life to them that are in bitterness of soul?
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 That look for death, and it cometh not, as they that dig for a treasure:
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 And they rejoice exceedingly when they have found the grave.
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 To a man whose way is hidden, and God hath surrounded him with darkness?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Before I eat I sigh: and as overflowing waters, so is my roaring:
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For the fear which I feared hath come upon me: and that which I was afraid of, hath befallen me.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Have I not dissembled? have I not kept silence? have I not been quiet? and indignation is come upon me.
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
