Job 29
1 Job also added, taking up his parable, and said:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Who will grant me, that I might be according to the months past, according to the days in which God kept me?
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his lamp shined over my head, and I walked by his light in darkness?
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the days of my youth, when God was secretly in my tabernacle?
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the Almighty was with me: and my servants round about me?
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When I washed my feet with butter, and the rock poured me out rivers of oil?
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the gate of the city, and in the street they prepared me a chair?
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me, and hid themselves: and the old men rose up and stood.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes ceased to speak, and laid the finger on their mouth.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The rulers held their peace, and their tongue cleaved to their throat.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 The ear that heard me blessed me, and the eye that saw me gave witness to me:
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Because I had delivered the poor man that cried out; and the fatherless that had no helper.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish came upon me, and I comforted the heart of the widow.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I was clad with justice: and I clothed myself with my judgment, as with a robe and a diadem.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was an eye to the blind, and a foot to the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was the father of the poor: and the cause which I knew not, I searched out most diligently.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I broke the jaws of the wicked man, and out of his teeth I took away the prey.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 And I said: I shall die in my nest, and as a palm tree shall multiply my days.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root is opened beside the waters, and dew shall continue in my harvest.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory shall always be renewed, and my bow in my hand shall be repaired.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 They that heard me, waited for my sentence, and being attentive held their peace at my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 To my words they durst add nothing, and my speech dropped upon them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 They waited for me as for rain, and they opened their mouth as for a latter shower.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 If at any time I laughed on them, they believed not, and the light of my countenance fell not on earth.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 If I had a mind to go to them, I sat first, and when I sat as a king, with his army standing about him, yet I was a comforter of them that mourned.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
