Job 16
1 Then Job answered, and said:
Job svarade, och sade:
2 I have often heard such things as these: you are all troublesome comforters.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Shall windy words have no end? or is it any trouble to thee to speak?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 I also could speak like you: and would God your soul were for my soul. I would comfort you also with words, and would wag my head over you.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 I would strengthen you with my mouth, and would move my lips, as sparing you.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 But what shall I do? If I speak, my pain will not rest: and if I hold my peace, it will not depart from me.
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 But now my sorrow hath oppressed me, and all my limbs are brought to nothing.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 My wrinkles bear witness against me, and a false speaker riseth up against my face, contradicting me.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 He hath gathered together his fury against me, and threatening me he hath gnashed with his teeth upon me: my enemy hath beheld me with terrible eyes.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 They have opened their mouths upon me, and reproaching me they have struck me on the cheek, they are filled with my pains.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 God hath shut me up with the unjust man, and hath delivered me into the hands of the wicked.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 I that was formerly so wealthy, am all on a sudden broken to pieces: he hath taken me by my neck, he hath broken me, and hath set me up to be his mark.
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 He hath compassed me round about with his lances, he hath wounded my loins, he hath not spared, and hath poured out my bowels on the earth.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 He hath torn me with wound upon wound, he hath rushed in upon me like a giant.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 I have sowed sackcloth upon my skin, and have covered my flesh with ashes.
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 My face is swollen with weeping, and my eyelids are dim.
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 These things have I suffered without the iniquity of my hand, when I offered pure prayers to God.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 O earth, cover not thou my blood, neither let my cry find a hiding place in thee.
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 For behold my witness is in heaven, and he that knoweth my conscience is on high.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 My friends are full of words: my eye poureth out tears to God.
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 And O that a man might so be judged with God, as the son of man is judged with his companion!
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 For behold short years pass away and I am walking in a path by which I shall not return.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
