Job 14
1 Man born of a woman, living for a short time, is filled with many miseries.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Who cometh forth like a flower, and is destroyed, and fleeth as a shadow, and never continueth in the same state.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 And dost thou think it meet to open thy eyes upon such an one, and to bring him into judgment with thee?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who can make him clean that is conceived of unclean seed? is it not thou who only art?
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 The days of man are short, and the number of his months is with thee: thou hast appointed his bounds which cannot be passed.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Depart a little from him, that he may rest, until his wished for day come, as that of the hireling.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 A tree hath hope: if it be cut, it groweth green again, and the boughs thereof sprout.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 If its root be old in the earth, and its stock be dead in the dust:
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 At the scent of water, it shall spring, and bring forth leaves, as when it was first planted.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 But man when he shall be dead, and stripped and consumed, I pray you where is he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 As if the waters should depart out of the sea, and an emptied river should be dried up:
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 So man when he is fallen asleep shall not rise again; till the heavens be broken, he shall not awake, nor rise up out of his sleep.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Who will grant me this, that thou mayst protect me in hell, and hide me till thy wrath pass, and appoint me a. time when thou wilt remember me? (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Shall man that is dead, thinkest thou, live again? all the days in which I am now in warfare, I expect until my change come.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Thou shalt call me, and I will answer thee: to the work of thy hands thou shalt reach out thy right hand.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Thou indeed hast numbered my steps, but spare my sins.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Thou hast sealed up my offences as it were in a bag, but hast cured my iniquity.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 A mountain falling cometh to nought, and a rock is removed out of its place.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Waters wear away the stones, and with inundation the ground by little and little is washed away: so in like manner thou shalt destroy man.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Thou hast strengthened him for a little while, that he may pass away for ever: thou shalt change his face, and shalt send him away.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Whether his children come to honour or dishonour, he shall not understand.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 But yet his flesh, while he shall live, shall have pain, and his soul shall mourn over him.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
