Job 10

1 My soul is weary of my life, I will let go my speech against myself, I will speak in the bitterness of my soul.

Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 I will say to God: Do not condemn me: tell me why thou judgest me so.

Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Doth it seem good to thee that thou shouldst calumniate me, and oppress me, the work of thy own hands, and help the counsel of the wicked?

Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Hast thou eyes of flesh: or, shalt thou see as man seeth?

Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Are thy days as the days of man, and are thy years as the times of men:

Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 That thou shouldst inquire after my iniquity, and search after my sin?

eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 And shouldst know that I have done no wicked thing, whereas there is no man that can deliver out of thy hand.

du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Thy hands have made me, and fashioned me wholly round about, and dost thou thus cast me down headlong on a sudden?

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay, and thou wilt bring me into dust again.

Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Hast thou not milked me as milk, and curdled me like cheese?

Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Thou hast clothed me with skin and flesh: thou hast put me together with bones and sinews:

Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Thou hast granted me life and mercy, and thy visitation hath preserved my spirit.

Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Although thou conceal these things in thy heart, yet I know that thou rememberest all things.

Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 If I have sinned and thou hast spared me for an hour: why dost thou not suffer me to be clean from my iniquity?

om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 And if I be wicked, woe unto me: and if just, I shall not lift up my head, being filled with affliction and misery.

Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 And for pride thou wilt take me as a lioness, and returning thou tormentest me wonderfully.

Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Thou renewest thy witnesses against me, and multipliest thy wrath upon me, and pains war against me.

Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Why didst thou bring me forth out of the womb: O that I had been consumed that eye might not see me!

Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 I should have been as if I had not been, carried from the womb to the grave.

hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Shall not the fewness of my days be ended shortly? suffer me, therefore, that I may lament my sorrow a little:

Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 Before I go, and return no more, to a land that is dark and covered with the mist of death:

innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 A land of misery and darkness, where the shadow of death, and no order, but everlasting horror dwelleth.

till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.