Genesis 44

1 And Joseph commanded the steward of his house, saying: Fill their sacks with corn, as much as they can hold: and put the money of every one in the top of his sack.

Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:

2 And in the mouth of the younger’s sack put my silver cup, and the price which he gave for the wheat. And it was so done.

Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

3 And when the morning arose, they were sent away with their asses.

Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

4 And when they were now departed out of the city, and had gone forward a little way; Joseph sending for the steward of his house, said: Arise, and pursue after the men: and when thou hast overtaken them, say to them: Why have you returned evil for good?

Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?

5 The cup which you have stolen is that in which my lord drinketh, and in which he is wont to divine: you have done a very evil thing.

Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.

6 He did as he had commanded him. And having overtaken them, he spoke to them the same words.

Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.

7 And they answered: Why doth our lord speak so, as though thy servants had committed so heinous a fact?

De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

8 The money, that we found in the top of our sacks, we brought back to thee from the land of Chanaan: how then should it be that we should steal out of thy lord’s house, gold or silver?

Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?

9 With whomsoever of thy servants shall be found that which thou seekest, let him die, and we will be the bondmen of my lord.

När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.

10 And he said to them: Let it be according to your sentence: with whomsoever it shall be found, let him be my servant, and you shall be blameless.

Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.

11 Then they speedily took down their sacks to the ground, and every man opened his sack.

Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.

12 Which when he had searched, beginning at the eldest and ending at the youngest, he found the cup in Benjamin’s sack.

Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

13 Then they rent their garments, and loading their asses again, returned into the town.

Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

14 And Juda at the head of his brethren went in to Joseph, (for he was not yet gone out of the place), and they altogether fell down before him on the ground.

Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

15 And he said to them: Why would you do so? know you not that there is no one like me in the science of divining.

Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

16 And Juda said to him: What shall we answer my lord? or what shall we say, or be able justly to allege? God hath found out the iniquity of thy servants: behold, we are all bondmen to my lord, both we, and he with whom the cup was found.

Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.

17 Joseph answered: God forbid that I should do so: he that stole the cup, he shall be my bondman: and go you away free to your father.

Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.

18 Then Juda coming nearer, said boldly: I beseech thee, my lord, let thy servant speak a word in thy ears, and be not angry with thy servant: for after Pharao thou art,

Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

19 My lord. Thou didst ask thy servants the first time: Have you a father or a brother?

Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?

20 And we answered thee, my lord: We have a father an old man, and a young boy, that was born in his old age; whose brother by the mother is dead: and he alone is left of his mother, and his father loveth him tenderly.

Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.

21 And thou saidst to thy servants: Bring him hither to me, and I will set my eyes on him.

Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.

22 We suggested to my lord: The boy cannot leave his father: for if he leave him, he will die.

Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.

23 And thou saidst to thy servants: Except your youngest brother come with you, you shall see my face no more.

Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

24 Therefore when we were gone up to thy servant our father, we told him all that my lord had said.

Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

25 And our father said: Go again, and buy us a little wheat.

Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

26 And we said to him: We cannot go: if our youngest brother go down with us, we will set out together: otherwise, without him we dare not see the man’s face.

Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.

27 Whereunto he answered: You know that my wife bore me two.

Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:

28 One went out, and you said: A beast devoured him: and hitherto he appeareth not.

Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.

29 If you take this also, and any thing befall him in the way you will bring down my gray hairs with sorrow unto hell. (Sheol h7585)

Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)

30 Therefore if I shall go to thy servant our father, and the boy be wanting, (whereas his life dependeth upon the life of him, )

Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;

31 And he shall see that he is not with us, he will die, and thy servants shall bring down his gray hairs with sorrow unto hell. (Sheol h7585)

Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)

32 Let me be thy proper servant, who took him into my trust, and promised, saying: If I bring him not again, I will be guilty of sin against my father for ever.

Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.

33 Therefore I thy servant will stay instead of the boy in the service of my lord, and let the boy go up with his brethren.

Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

34 For I cannot return to my father without the boy, lest I be a witness of the calamity that will oppress my father.

Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.