Exodus 9
1 And the Lord said to Moses: Go in to Pharao, and speak to him: Thus saith the Lord God of the Hebrews: Let my people go to sacrifice to me.
Herren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.
2 But if thou refuse, and withhold them still:
Hvar du icke vill, utan förhåller dem länger;
3 Behold my hand shall be upon thy fields: and a very grievous murrain upon thy horses, and asses, and camels, and oxen, and sheep.
Si, så skall Herrans hand varda utöfver din boskap på markene; öfver hästar, öfver åsnar, öfver camelar, öfver oxar, öfver får, med en ganska stor pestilentie.
4 And the Lord will make a wonderful difference between the possessions of Israel and the possessions of the Egyptians, that nothing at all shall die of those things that belong to the children of Israel.
Och Herren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det som Israels barn hafva.
5 And the Lord appointed a time, saying: Tomorrow will the Lord do this thing in the land.
Och Herren lade en tid före, och sade: I morgon skall Herren göra detta på jordene.
6 The Lord therefore did this thing the next day: and all the beasts of the Egyptians died, but of the beasts of the children of Israel there died not one.
Och Herren gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barns boskap blef icke ett dödt.
7 And Pharao sent to see: and there was not any thing dead of that which Israel possessed. And Pharao’s heart was hardened, and he did not let the people go.
Och Pharao sände derefter, och si, der var icke ett blifvet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och släppte icke folket.
8 And the Lord said to Moses and Aaron: Take to you handfuls of ashes out of the chimney, and let Moses sprinkle it in the air in the presence of Pharao.
Då sade Herren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;
9 And be there dust upon all the land of Egypt: for there shall be boils and swelling blains both in men and beasts in the whole land of Egypt.
Att stoft skall komma öfver hela Egypti land, och bölder och ond sår varda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.
10 And they took ashes out of the chimney, and stood before Pharao, and Moses sprinkled it in the air: and there came boils with swelling blains in men and beasts.
Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då vordo bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen;
11 Neither could the magicians stand before Moses for the boils that were upon them, and in all the land of Egypt.
Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarne voro ock så väl bölder, som på alla Egyptier.
12 And the Lord hardened Pharao’s heart, and he hearkened not unto them, as the Lord had spoken to Moses.
Men Herren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom Herren Mose sagt hade.
13 And the Lord said to Moses: Arise in the morning, and stand before Pharao, and thou shalt say to him: Thus saith the Lord the God of the Hebrews: Let my people go to sacrifice to me.
Då sade Herren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.
14 For I will at this time send all my plagues upon thy heart, and upon thy servants, and upon thy people: that thou mayst know there is none like me in all the earth.
Annars vill jag i denna resone sända alla mina plågor öfver dig, öfver dina tjenare, och öfver ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.
15 For now I will stretch out my hand to strike thee, and thy people with pestilence, and thou shalt perish from the earth.
Förty nu vill jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.
16 And therefore have I raised thee, that I may shew my power in thee, and my name may be spoken of throughout all the earth.
Dock fördenskull hafver jag uppväckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt varda i all land.
17 Dost thou yet hold back my people: and wilt thou not let them go?
Du förhåller ännu mitt folk, och vill icke släppat.
18 Behold I will cause it to rain tomorrow at this same hour, an exceeding great hail: such as hath not been in Egypt from the day that it was founded, until this present time.
Si, jag vill i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hvilkets like icke varit hafver i Egypten, ifrå den tid det funderadt vardt, intill nu.
19 Send therefore now presently, and gather together thy cattle, and all that thou hast in the field: for men and beasts, and all things that shall be found abroad, and not gathered together out of the fields, which the hail shall fall upon, shall die.
Så sänd nu bort, och förvara din boskap, och allt det du på markene hafver; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen varder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifva döde.
20 He that feared the word of the Lord among Pharao’s servants, made his servants and his cattle flee into houses:
Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade Herrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen;
21 But he that regarded not the word of the Lord, left his servants and his cattle in the fields:
Men hvilkas hjerta intet aktade Herrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifva på markene.
22 And the Lord said to Moses: Stretch forth thy hand towards heaven, that there may be hail in the whole land of Egypt, upon men, and upon beasts, and upon every herb of the field in the land of Egypt.
Då sade Herren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfver hela Egypti land; öfver menniskor, öfver boskap, och öfver all gröda på markene i Egypti lande.
23 And Moses stretched forth his rod towards heaven, and the Lord sent thunder and hail, and lightning running along the ground: and the Lord rained hail upon the land of Egypt.
Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och Herren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät Herren komma hagel öfver Egypti land;
24 And the hail and fire mixed with it drove on together: and it was of so great bigness, as never before was seen in the whole land of Egypt since that nation was founded.
Att hagel och eld foro ibland hvartannat så grufveliga, att dess like icke varit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folk besatt vardt.
25 And the hail destroyed through all the land of Egypt all things that were in the fields, both man and beast: and the hail smote every herb of the field, and it broke every tree of the country.
Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene var, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;
26 Only in the land of Gessen, where the children of Israel were, the hail fell not.
Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn voro, der haglade intet.
27 And Pharao sent and called Moses and Aaron, saying to them: I have sinned this time also; the Lord is just: I and my people are wicked.
Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafver i denna resone syndat; Herren är rättfärdig, men jag och mitt folk äre ogudaktige.
28 Pray ye to the Lord, that the thunderings of God and the hail may cease: that I may let you go, and that you may stay here no longer.
Derföre beder Herran, att Guds dunder och hagel återvänder, så vill jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.
29 Moses said: As soon as I am gone out of the city, I will stretch forth my hands to the Lord, and the thunders shall cease, and the hail shall be no more: that thou mayst know that the earth is the Lord’s.
Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, vill jag uträcka mina händer till Herran, så skall dundret återvända, och intet hagel mera vara; på det du skall förnimma, att jorden är Herrans.
30 But I know that neither thou, nor thy servants do yet fear the Lord God.
Dock vet jag väl, att du och dine tjenare icke ännu frukten för Herran Gud.
31 The flax therefore and the barley were hurt, because the barley was green, and the flax was now boiled:
Så vardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget var i ax gånget, och linet hade knoppat sig.
32 But the wheat, and other winter corn were not hurt, because they were lateward.
Men hvetet och rågen vardt icke slaget; förty det var sensäd.
33 And when Moses was gone from Pharao out of the city, he stretched forth his hands to the Lord: and the thunders and the hail ceased, neither did there drop any more rain upon the earth.
Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till Herran; och dundret och haglet vände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.
34 And Pharao seeing that the rain and the hail, and the thunders were ceased, increased his sin.
Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet vände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.
35 And his heart was hardened, and the heart of his servants, and it was made exceeding hard: neither did he let the children of Israel go, as the Lord had commanded by the hand of Moses.
Alltså vardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom Herren sagt hade genom Mose.
