1 Samuel 14

1 Now it came to pass one day that Jonathan the son of Saul said to the young man that bore his armour: Come, and let us go over to the garrison of the Philistines, which is on the other side of yonder place. But he told not this to his father.

Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: "Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där på andra sidan." Men han omtalade det icke för sin fader.

2 And Saul abode in the uttermost part of Gabaa under the pomegranate tree, which was in Magron: and the people with him were about six hundred men.

Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man;

3 And Achias the son of Achitob brother to Ichabod the son of Phinees, the son of Heli the priest of the Lord in Silo, wore the ephod. And the people knew not whither Jonathan was gone.

och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.

4 Now there were between the ascents, by which Jonathan sought to go over to the garrison of the Philistines, rocks standing up on both sides, and steep cliffs like teeth on the one side, and on the other, the name of the one was Boses, and the name of the other was Sene:

Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene.

5 One rock stood out towards the north over against Machmas, and the other to the south over against Gabaa.

Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i söder, mitt emot Geba.

6 And Jonathan said to the young man that bore his armour: Come, let us go over to the garrison of these uncircumcised, it may be the Lord will do for us, because it is easy for the Lord to save either by many, or by few.

Och Jonatan sade till sin vapendragare: "Kom, låt oss gå över till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få likasåväl som genom många."

7 And his armourbearer said to him: Do all that pleaseth thy mind: go whither thou wilt, and I will be with thee wheresoever thou hast a mind.

Hans vapendragare svarade honom: "Gör allt vad du har i sinnet. Gå du åstad; jag följer dig vart du vill."

8 And Jonathan said: Behold we will go over to these men. And when we shall be seen by them,

Då sade Jonatan: "Välan, vi skola gå över till männen där och laga så, att de få se oss.

9 If they shall speak thus to us: Stay till we come to you: let us stand still in our place, and not go up to them.

Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp till dem.

10 But if they shall say: Come up to us: let us go up, because the Lord hath delivered them into our hands, this shall be a sign unto us.

Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall för oss vara tecknet härtill."

11 So both of them discovered themselves to the garrison of the Philistines: and the Philistines said: Behold the Hebrews come forth out of the holes wherein they were hid.

När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade filistéerna: "Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt sig."

12 And the men of the garrison spoke to Jonathan, and to his armourbearer, and said: Come up to us, and we will shew you a thing. And Jonathan said to his armourbearer: Let us go up, follow me: for the Lord hath delivered them into the hands of Israel.

Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: "Kommen hitupp till oss, så skola vi väl lära eder!" Då sade Jonatan till sin vapendragare: "Följ mig ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand."

13 And Jonathan went up creeping on his hands and feet, and his armourbearer after him. And some fell before Jonathan, others his armourbearer slew as he followed him.

Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.

14 And the first slaughter which Jonathan and his armourbearer made, was of about twenty men, within half an acre of land, which a yoke of oxen is wont to plough in a day.

I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett halvt plogland.

15 And there was a miracle in the camp, through the fields: yea and all the people of their garrison, who had gone out to plunder, were amazed, and the earth trembled: and it happened as a miracle from God.

Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en förskräckelse ifrån Gud uppstod.

16 And the watchmen of Saul, who were in Gabaa of Benjamin looked, and behold a multitude overthrown, and fleeing this way and that.

Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i upplösning, och att man sprang hit och dit.

17 And Saul said to the people that were with him: Look, and see who is gone from us. And when they had sought, it was found that Jonathan and his armourbearer were not there.

Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Hållen mönstring och sen efter, vem som har gått ifrån oss." När de då höllo mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro där.

18 And Saul said to Achias: Bring the ark of the Lord. (For the ark of God was there that day with the children of Israel.)

Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark." Ty Guds ark fanns på den tiden bland Israels barn.

19 And while Saul spoke to the priest, there arose a great uproar in the camp of the Philistines: and it increased by degrees, and was heard more clearly. And Saul said to the priest: Draw in thy hand.

Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen: "Låt det vara."

20 Then Saul and all the people that were with him, shouted together, and they came to the place of the fight: and behold every man’s sword was turned upon his neighbour, and there was a very great slaughter.

Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring hade uppstått.

21 Moreover the Hebrews that had been with the Philistines yesterday and the day before, and went up with them into the camp, returned to be with the Israelites, who were with Saul and Jonathan.

Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret, dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul och Jonatan.

22 And all the Israelites that had hid themselves in mount Ephraim, hearing that the Philistines fled, joined themselves with their countrymen in the fight. And there were with Saul about ten thousand men.

Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem och deltogo i striden.

23 And the Lord saved Israel that day. And the fight went on as far as Bethaven.

Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

24 And the men of Israel were joined together that day; and Saul adjured the people, saying: Cursed be the man that shall eat food till evening, till I be revenged of my enemies. So none of the people tasted any food:

När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som förtär någon föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina fiender." Så smakade då ingen av folket någon föda.

25 And all the common people came into a forest, in which there was honey upon the ground.

Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på marken.

26 And when the people came into the forest, behold the honey dropped, but no man put his hand to his mouth. For the people feared the oath.

Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till munnen, ty folket fruktade för eden.

27 But Jonathan had not heard when his father adjured the people: and he put forth the end of the rod, which he had in his hand, and dipt it in a honeycomb: and he carried his hand to his mouth, and his eyes were enlightened.

Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till munnen; då kunde hans ögon åter se klart.

28 And one of the people answering, said: Thy father hath bound the people with an oath, saying: Cursed be the man that shall eat any food this day. (And the people were faint.)

Men en man bland folket tog till orda och sade: "Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man som dag förtär någon föda.'" Och folket var uttröttat.

29 And Jonathan said: My father hath troubled the land: you have seen yourselves that my eyes are enlightened, because I tasted a little of this honey:

Jonatan svarade: "Min fader har därmed dragit olycka över landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag smakade något litet av honungen här.

30 How much more if the people had eaten of the prey of their enemies, which they found? had there not been made a greater slaughter among the Philistines?

Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!"

31 So they smote that day the Philistines from Machmas to Ailon. And the people were wearied exceedingly.

Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.

32 And falling upon the spoils, they took sheep, and oxen, and calves, and slew them on the ground: and the people ate them with the blood.

Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i.

33 And they told Saul that the people had sinned against the Lord, eating with the blood. And he said: You have transgressed: roll here to me now a great stone.

När man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i", utropade han: "I haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor sten."

34 And Saul said: Disperse yourselves among the people, and tell them to bring me every man his ox and his ram, and slay them upon this stone, and eat, and you shall not sin against the Lord in eating with the blood. So all the people brought every man his ox with him till the night: and slew them there.

Och Saul sade vidare: "Gån ut bland folket och sägen till dem 'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet med blodet i.'" Då förde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem där.

35 And Saul built an altar to the Lord and he then first began to build an altar to the Lord.

Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första altare som han byggde åt HERREN.

36 And Saul said: Let us fall upon the Philistines by night, and destroy them till the morning light, and let us not leave a man of them. And the people said: Do all that seemeth good in thy eyes. And the priest said: Let us draw near hither unto God.

Och Saul sade: "Låt oss i natt draga ned och förfölja filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem bliver kvar." De svarade: "Gör allt vad dig täckes." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud."

37 And Saul consulted the Lord: Shall I pursue after the Philistines? wilt thou deliver them into the hands of Israel? And he answered him not that day.

Då frågade Saul Gud: "Skall jag draga ned och förfölja filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?" Men han gav honom intet svar den dagen.

38 And Saul said: Bring hither all the corners of the people: and know, and see by whom this sin hath happened today.

Då sade Saul: "Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har blivit begången.

39 As the Lord liveth who is the saviour of Israel, if it was done by Jonathan my son, he shall surely die. In this none of the people gainsaid him.

Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö." Men ingen bland allt folket svarade honom.

40 And he said to all Israel: Be you on one side, and I with Jonathan my son will be on the other side. And the people answered Saul: Do what seemeth good in thy eyes.

Då sade han till hela Israel: "Ställen I eder på ena sidan, så vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör vad dig täckes."

41 And Saul said to the Lord: O Lord God of Israel, give a sign, by which we may know, what the meaning is, that thou answerest not thy servant today. If this iniquity be in me, or in my son Jonathan, give a proof: or if this iniquity be in thy people, give holiness. And Jonathan and Saul were taken, and the people escaped.

Och Saul sade till HERREN, "Israels Gud: "Låt sanningen komma i dagen." Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.

42 And Saul said: Cast lots between me, and Jonathan my son. And Jonathan was taken.

Saul sade: "Kasten lott mellan mig och min son Jonatan." Då träffades Jonatan av lotten.

43 And Saul said to Jonathan: Tell me what thou hast done. And Jonathan told him, and said: I did but taste a little honey with the end of the rod, which was in my hand, and behold I must die.

Saul sade till Jonatan: "Omtala för mig vad du har gjort." Då omtalade Jonatan det för honom och sade: "Med ändan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå -- och så skall jag nu dö!"

44 And Saul said: May God do so and so to me, and add still more: for dying thou shalt die, O Jonathan.

Saul svarade: "Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste döden dö, Jonatan."

45 And the people said to Saul: Shall Jonathan then die, who hath wrought this great salvation in Israel? This must not be. As the Lord liveth, there shall not one hair of his head fall to the ground, for he hath wrought with God this day. So the people delivered Jonathan, that he should not die.

Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Och folket köpte Jonatan fri ifrån döden.

46 And Saul went back, and did not pursue after the Philistines: and the Philistines went to their own places.

Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna; filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

47 And Saul having his kingdom established over Israel, fought against all his enemies round about, against Moab, and against the children of Ammon, and Edom, and the kings of Soba, and the Philistines; and whithersoever he turned himself, he overcame.

När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.

48 And gathering together an army, he defeated Amalec, and delivered Israel from the hand of them that spoiled them.

Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel från dess plundrares hand.

49 And the sons of Saul, were Jonathan, and Jessui, and Melchisua: and the names of his two daughters, the name of the firstborn was Merob, and the name of the younger Michol.

Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.

50 And the name of Saul’s wife, was Achinoam the daughter of Achimaas; and the name of the captain of his army was Abner, the son of Ner, the cousin german of Saul.

Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.

51 For Cis was the father of Saul, and Ner the father of Abner, was son of Abiel.

Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till Abiel.

52 And there was a great war against the Philistines all the days of Saul. For whomsoever Saul saw to be a valiant man, and fit for war, he took him to himself.

Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst.