Romans 14
1 Now him that is weak in the faith receive, not to [the] determining of questions of reasoning.
Den svaga i trone tager upp; och bekymrer icke samvetet.
2 One man is assured that he may eat all things; but the weak eats herbs.
Den ene tror, att han må allahanda äta; men den som svag är, han äter kål.
3 Let not him that eats make little of him that eats not; and let not him that eats not judge him that eats: for God has received him.
Den der äter, han förakte icke honom som icke äter, och den som icke äter, han döme icke honom som äter; ty Gud hafver honom upptagit.
4 Who art thou that judgest the servant of another? to his own master he stands or falls. And he shall be made to stand; for the Lord is able to make him stand.
Ho äst du, som dömer en annars tjenare? Sinom egnom herra står han eller faller; men han kan väl varda ståndandes; ty Gud är väl mägtig till att göra honom ståndandes.
5 One man esteems day more than day; another esteems every day [alike]. Let each be fully persuaded in his own mind.
Den ene gör åtskilnad emellan dag och dag; den andre håller alla dagar lika; hvar och en vare viss i sitt sinne.
6 He that regards the day, regards it to [the] Lord. And he that eats, eats to [the] Lord, for he gives God thanks; and he that does not eat, [it is] to [the] Lord he does not eat, and gives God thanks.
Hvilken som aktar någon dag, det gör han Herranom; och hvilken icke aktar någon dag, han gör det ock Herranom. Hvilken som äter, han äter Herranom; ty han tackar Gudi. Den der icke äter, han icke äter Herranom, och tackar Gudi.
7 For none of us lives to himself, and none dies to himself.
Ty ingen af oss lefver sig sjelfvom; och ingen dör sig sjelfvom.
8 For both if we should live, [it is] to the Lord we live; and if we should die, [it is] to the Lord we die: both if we should live then, and if we should die, we are the Lord's.
Lefve vi, så lefve vi Herranom; dö vi, så dö vi Herranom; ehvad vi nu lefve eller dö, så höre vi Herranom till.
9 For to this [end] Christ has died and lived [again], that he might rule over both dead and living.
Ty Christus är derpå både död och uppstånden, och åter lefvandes vorden, att han skall vara Herre, både öfver lefvande och döda.
10 But thou, why judgest thou thy brother? or again, thou, why dost thou make little of thy brother? for we shall all be placed before the judgment-seat of God.
Men du, hvi dömer du din broder? Eller du andre, hvi föraktar du din broder? Ty vi måste alle stå framför Christi domstol;
11 For it is written, I live, saith [the] Lord, that to me shall bow every knee, and every tongue shall confess to God.
Såsom skrifvet står: Så sant som jag lefver, säger Herren, mig skola all knä böjas; och alla tungor skola bekänna Gud.
12 So then each of us shall give an account concerning himself to God.
Så måste nu hvar och en af oss göra Gudi räkenskap för sig sjelf.
13 Let us no longer therefore judge one another; but judge ye this rather, not to put a stumbling-block or a fall-trap before his brother.
Derföre, låt oss nu icke mera döma hvarannan; utan dömer heldre så, att ingen förtörnar sin broder, eller förargar.
14 I know, and am persuaded in the Lord Jesus, that nothing is unclean of itself; except to him who reckons anything to be unclean, to that man [it is] unclean.
Jag vet väl, och är dess viss i Herranom Jesu, att ingen ting äro af sig sjelf menlig; utan den som håller det för menligit, honom är det menligit.
15 For if on account of meat thy brother is grieved, thou walkest no longer according to love. Destroy not him with thy meat for whom Christ has died.
Dock, om din broder varder bedröfvad öfver din mat, så vandrar du allaredo icke efter kärleken. Förderfva icke, med din mat, den som Christus hafver lidit döden före.
16 Let not then your good be evil spoken of;
Derföre flyr det så, att edart goda icke varder undergifvet menniskors förtal.
17 for the kingdom of God is not eating and drinking, but righteousness, and peace, and joy in [the] Holy Spirit.
Ty Guds rike är icke mat eller dryck, utan rättfärdighet, och frid, och fröjd i dem Helga Anda.
18 For he that in this serves the Christ [is] acceptable to God and approved of men.
Den der uti tjenar Christo, han är Gudi täck, och menniskomen bepröfvad.
19 So then let us pursue the things which tend to peace, and things whereby one shall build up another.
Så låt oss nu fara efter det som till frids tjenar, och det som tjenar till förbättring inbördes.
20 For the sake of meat do not destroy the work of God. All things indeed [are] pure; but [it is] evil to that man who eats while stumbling [in doing so].
Förderfva icke, för mats skull, Guds verk. All ting äro väl ren; men honom är det icke godt, som äter med sitt samvets förkränkelse.
21 [It is] right not to eat meat, nor drink wine, nor [do anything] in which thy brother stumbles, or is offended, or is weak.
Godt är dig, att du äter intet kött, eller dricker intet vin; ej heller något der din broder stöter sig på, eller förargas, eller försvagas.
22 Hast thou faith? have [it] to thyself before God. Blessed [is] he who does not judge himself in what he allows.
Hafver du tron, så haf henne när dig sjelf för Gudi. Salig är den som sig intet samvet gör, om det han bepröfvar.
23 But he that doubts, if he eat, is condemned; because [it is] not of faith; but whatever [is] not of faith is sin.
Men den som tvifvelaktig är, äter han, så är han fördömd; ty han äter icke af tron; ty allt det icke går af trone, det är synd.
