Psalms 74
1 An instruction: of Asaph. Why, O God, hast thou cast off for ever? [why] doth thine anger smoke against the sheep of thy pasture?
En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
2 Remember thine assembly, which thou hast purchased of old, which thou hast redeemed [to be] the portion of thine inheritance, this mount Zion, wherein thou hast dwelt.
Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
3 Lift up thy steps unto the perpetual desolations: everything in the sanctuary hath the enemy destroyed.
Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
4 Thine adversaries roar in the midst of thy place of assembly; they set up their signs [for] signs.
Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
5 [A man] was known as he could lift up axes in the thicket of trees;
Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
6 And now they break down its carved work altogether, with hatchets and hammers.
Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
7 They have set on fire thy sanctuary, they have profaned the habitation of thy name to the ground.
De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
8 They said in their heart, Let us destroy them together: they have burned up all God's places of assembly in the land.
De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
9 We see not our signs; there is no more any prophet, neither is there among us any that knoweth how long.
Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
10 How long, O God, shall the adversary reproach? Shall the enemy contemn thy name for ever?
Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
11 Why withdrawest thou thy hand, and thy right hand? [pluck it] out of thy bosom: consume [them].
Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
12 But God is my king of old, accomplishing deliverances in the midst of the earth.
Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
13 Thou didst divide the sea by thy strength; thou didst break the heads of the monsters on the waters:
Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
14 Thou didst break in pieces the heads of leviathan, thou gavest him to be meat to those that people the desert.
Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
15 Thou didst cleave fountain and torrent, thou driedst up ever-flowing rivers.
Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
16 The day is thine, the night also is thine; thou hast prepared the moon and the sun:
Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
17 Thou hast set all the borders of the earth; summer and winter — thou didst form them.
Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
18 Remember this, that an enemy hath reproached Jehovah, and a foolish people have contemned thy name.
Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
19 Give not up the soul of thy turtle-dove unto the wild beast; forget not the troop of thine afflicted for ever.
Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
20 Have respect unto the covenant; for the dark places of the earth are full of the dwellings of violence.
Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
21 Oh let not the oppressed one return ashamed; let the afflicted and needy praise thy name.
Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
22 Rise up, O God, plead thine own cause: remember how the foolish man reproacheth thee all the day;
Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
23 Forget not the voice of thine adversaries: the tumult of those that rise up against thee ascendeth continually.
Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
