Psalms 42
1 To the chief Musician. An instruction; of the sons of Korah. As the hart panteth after the water-brooks, so panteth my soul after thee, O God.
För sångmästaren; en sång av Koras söner.
2 My soul thirsteth for God, for the living God: when shall I come and appear before God?
Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
3 My tears have been my bread day and night, while they say unto me all the day, Where is thy God?
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
4 These things I remember and have poured out my soul within me: how I passed along with the multitude, how I went on with them to the house of God, with the voice of joy and praise, a festive multitude.
Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
5 Why art thou cast down, my soul, and art disquieted in me? hope in God; for I shall yet praise him, [for] the health of his countenance.
Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
6 My God, my soul is cast down within me; therefore do I remember thee from the land of the Jordan, and the Hermons, from mount Mizar.
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
7 Deep calleth unto deep at the noise of thy cataracts; all thy breakers and thy billows are gone over me.
Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
8 In the day-time will Jehovah command his loving-kindness, and in the night his song shall be with me, a prayer unto the God of my life.
Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
9 I will say unto God my rock, Why hast thou forgotten me? why go I mourning because of the oppression of the enemy?
Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
10 As with a crushing in my bones mine adversaries reproach me, while they say unto me all the day, Where is thy God?
Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
11 Why art thou cast down, my soul? and why art thou disquieted within me? hope in God; for I shall yet praise him, [who is] the health of my countenance, and my God.
Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
