Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down; yea, we wept when we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there they that carried us away captive required of us a song; and they that made us wail [required] mirth, [saying, ] Sing us [one] of the songs of Zion.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How should we sing a song of Jehovah's upon a foreign soil?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget thee, Jerusalem, let my right hand forget [its skill];

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 If I do not remember thee, let my tongue cleave to my palate: if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O Jehovah, against the sons of Edom, the day of Jerusalem; who said, Lay [it] bare, Lay [it] bare, down to its foundation!

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Daughter of Babylon, who art to be laid waste, happy he that rendereth unto thee that which thou hast meted out to us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy he that taketh and dasheth thy little ones against the rock.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.