Psalms 104
1 Bless Jehovah, O my soul! Jehovah my God, thou art very great; thou art clothed with majesty and splendour;
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Covering thyself with light as with a garment, stretching out the heavens like a tent-curtain; —
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 Who layeth the beams of his upper chambers in the waters, who maketh clouds his chariot, who walketh upon the wings of the wind;
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Who maketh his angels spirits; his ministers a flame of fire.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 He laid the earth upon its foundations: it shall not be removed for ever.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Thou hadst covered it with the deep, as with a vesture; the waters stood above the mountains:
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 At thy rebuke they fled, at the voice of thy thunder they hasted away; —
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 The mountains rose, the valleys sank, unto the place which thou hadst founded for them; —
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Thou hast set a bound which they may not pass over, that they turn not again to cover the earth.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 He sendeth the springs into the valleys: they run among the mountains;
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 They give drink to every beast of the field; the wild asses quench their thirst.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 The birds of heaven dwell by them; they give forth their voice from among the branches.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 He watereth the mountains from his upper-chambers: the earth is satisfied with the fruit of thy works.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 He maketh the grass to grow for the cattle, and herb for the service of man; bringing forth bread out of the earth,
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 And wine which gladdeneth the heart of man; making [his] face shine with oil; and with bread he strengtheneth man's heart.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 The trees of Jehovah are satisfied, the cedars of Lebanon, which he hath planted,
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Where the birds make their nests; [as for] the stork, the fir trees are her house.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 The high mountains are for the wild goats; the cliffs, a refuge for the rock-badgers.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 He made the moon for seasons: the sun knoweth its going down.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Thou makest darkness, and it is night, wherein all the beasts of the forest creep forth:
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 The young lions roar after the prey, and to seek their food from God.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 The sun ariseth, they retreat, and lay them down in their dens.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Man goeth forth unto his work, and to his labour until the evening.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 How manifold are thy works, O Jehovah! in wisdom hast thou made them all: the earth is full of thy riches.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Yonder is the great and wide sea: therein are moving things innumerable, living creatures small and great.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 There go the ships; [there] that leviathan, which thou hast formed to play therein.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 These all look unto thee, that thou mayest give their food in its season:
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 That thou givest unto them, they gather; thou openest thy hand, they are filled with good.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Thou hidest thy face, they are troubled; thou takest away their breath, they expire and return to their dust.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Thou sendest forth thy spirit, they are created, and thou renewest the face of the earth.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 The glory of Jehovah will endure for ever; Jehovah will rejoice in his works.
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 He looketh on the earth, and it trembleth; he toucheth the mountains, and they smoke.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 I will sing unto Jehovah as long as I live; I will sing psalms to my God while I have my being.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 My meditation shall be pleasant unto him; I will rejoice in Jehovah.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Sinners shall be consumed out of the earth, and the wicked shall be no more. Bless Jehovah, O my soul. Hallelujah!
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
