Psalms 10
1 Why, Jehovah, standest thou afar off? [Why] hidest thou thyself in times of distress?
Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
2 The wicked, in his pride, doth hotly pursue the afflicted. They shall be taken in the devices that they have imagined.
Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
3 For the wicked boasteth of his soul's desire, and he blesseth the covetous; he contemneth Jehovah.
Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
4 The wicked [saith], in the haughtiness of his countenance, He doth not search out: all his thoughts are, There is no God!
Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
5 His ways always succeed; thy judgments are far above out of his sight; [as for] all his adversaries, he puffeth at them.
Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
6 He saith in his heart, I shall not be moved; from generation to generation I shall be in no adversity.
Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
7 His mouth is full of cursing, and deceit, and oppression; under his tongue is mischief and iniquity.
Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
8 He sitteth in the lurking-places of the villages; in the secret places doth he slay the innocent: his eyes watch for the wretched.
Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
9 He lieth in wait secretly, like a lion in his thicket; he lieth in wait to catch the afflicted: he doth catch the afflicted, drawing him into his net.
Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
10 He croucheth, he boweth down, that the wretched may fall by his strong ones.
Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
11 He saith in his heart, God hath forgotten, he hideth his face, he will never see [it].
Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
12 Arise, Jehovah; O God, lift up thy hand: forget not the afflicted.
Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
13 Wherefore doth the wicked contemn God? He hath said in his heart, Thou wilt not require [it].
Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
14 Thou hast seen [it], for thou thyself beholdest trouble and vexation, to requite by thy hand. The wretched committeth himself unto thee; thou hast been the helper of the fatherless.
Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
15 Break thou the arm of the wicked, and as for the evil man, seek out his wickedness [till] thou find none.
Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
16 Jehovah is King for ever and ever: the nations have perished out of his land.
Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
17 Jehovah, thou hast heard the desire of the meek, thou hast established their heart: thou causest thine ear to hear,
De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
18 To do justice to the fatherless and the oppressed one, that the man of the earth may terrify no more.
Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
