Numbers 11
1 And it came to pass that when the people murmured, it was evil in the ears of Jehovah; and Jehovah heard it, and his anger was kindled, and the fire of Jehovah burned among them, and consumed [some] in the extremity of the camp.
Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för Herrans öron. Och då Herren hörde det, förgrymmade sig hans vrede, och Herrans eld fängde ibland dem, hvilken förtärde de yttersta lägren.
2 And the people cried to Moses; and Moses prayed to Jehovah — and the fire abated.
Då ropade folket till Mose. Och Mose bad Herran; så försvann elden.
3 And they called the name of that place Taberah; because a fire of Jehovah burned among them.
Och det rummet kallade man Thabeera; derföre, att Herrans eld hade sig upptändt ibland dem.
4 And the mixed multitude that was among them lusted; and the children of Israel also wept again and said, Who will give us flesh to eat?
Ty det meniga folk ibland dem hade fått lusta, och såto och greto samt med Israels barn, och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?
5 We remember the fish that we ate in Egypt for nothing; the cucumbers, and the melons, and the leeks, and the onions, and the garlic;
Vi komme ihåg den fisk, som vi åto till gäfves uti Egypten, och de cucumerer, meloner, purlök, rödlök och hvitlök;
6 and now our soul is dried up: there is nothing at all but the manna before our eyes.
Men nu är vår själ borttorkad; vår ögon se intet annat än Man.
7 And the manna was as coriander seed, and its appearance as the appearance of bdellium.
Och var Man såsom coriandersfrö, och så till seendes som bedellion.
8 The people went about, and gathered it, and ground it with hand-mills, or beat it in mortars, and boiled it in pots, and made cakes of it; and the taste of it was as the taste of oil-cakes.
Och folket lopp hit och dit, och samkade tillhopa, molo det på qvarn, och stötte det sönder i mortare, och kokade det i grytor och gjorde sig der kakor af; och det hade en smak såsom en oljokaka.
9 And when the dew fell upon the camp by night, the manna fell upon it.
Och när daggen föll om nattena öfver lägret, så föll ock Man dermed.
10 And Moses heard the people weep throughout their families, every one at the entrance of his tent; and the anger of Jehovah was kindled greatly; it was also evil in the eyes of Moses.
Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hvar och en i sins tjälls dörr, då förgrymmade sig Herrans vrede svårliga. Och Mose vardt ock ångse.
11 And Moses said to Jehovah, Why hast thou done evil to thy servant, and why have I not found favour in thine eyes, that thou layest the burden of all this people upon me?
Och Mose sade till Herran: Hvi bekymrar du din tjenare; och hvi finner jag icke nåd för din ögon, att du så lägger på mig all folkens tunga?
12 Have I conceived all this people, have I brought them forth, that thou sayest to me, Carry them in thy bosom, as the nursing-father beareth the suckling, unto the land which thou didst swear unto their fathers?
Hafver nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dinom armom, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder svorit hafver?
13 Whence should I have flesh to give unto all this people? for they weep unto me, saying, Give us flesh that we may eat!
Hvar skulle jag nu taga kött, det jag allo desso folkena gifva skulle? De gråta för mig, och säga: Gif oss kött till att äta.
14 I am not able to bear all this people alone, for it is too heavy for me.
Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena; ty det är mig för svårt.
15 And if thou deal thus with me, slay me, I pray thee, if I have found favour in thine eyes, that I may not behold my wretchedness.
Och vill du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafver funnit nåd för din ögon, att jag icke så skall se min jämmer.
16 And Jehovah said to Moses, Gather unto me seventy men of the elders of Israel, whom thou knowest to be the elders of the people, and their officers; and take them to the tent of meeting, and they shall stand there with thee.
Och Herren sade till Mose: Församla mig sjutio män utaf de äldsta i Israel, de som du vetst att de äro de äldste och förmän i folkena, och haf dem fram för vittnesbördsens tabernakel, och ställ dem der när dig;
17 And I will come down and talk with thee there; and I will take of the Spirit which is upon thee, and will put it upon them; and they shall bear the burden of the people with thee, and thou shalt not bear it alone.
Så vill jag komma neder, och der tala med dig, och taga af dinom Anda, som öfver dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfver folket med dig, att du icke drager honom allena.
18 And unto the people shalt thou say, Hallow yourselves for to-morrow, and ye shall eat flesh; for ye have wept in the ears of Jehovah, saying, Who will give us flesh to eat? for it was well with us in Egypt; and Jehovah will give you flesh, and ye shall eat.
Och till folket skall du säga: Helger eder till morgons, att I mågen få äta kött; förty eder gråt är kommen inför Herrans öron; ty I sägen: Ho gifver oss kött till att äta; förty vi mådde väl uti Egypten? Derföre skall Herren gifva eder kött, att I äten;
19 Not one day shall ye eat, nor two days, nor five days, neither ten days, nor twenty days;
Icke i en dag, icke i två, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;
20 [but] for a whole month, until it come out at your nostrils, and it become loathsome unto you; because that ye have despised Jehovah who is among you, and have wept before him, saying, Why came we forth out of Egypt?
Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat Herran, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten?
21 And Moses said, The people in whose midst I am are six hundred thousand footmen; and thou sayest, I will give them flesh that they may eat a whole month.
Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt.
22 Shall flocks and herds be slaughtered for them, to suffice them? or shall all the fish of the sea be gathered for them, to suffice them?
Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade?
23 And Jehovah said to Moses, Hath Jehovah's hand become short? Now shalt thou see whether my word will come to pass unto thee or not.
Men Herren sade till Mose: Är då Herrans hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej.
24 And Moses went out and told the people the words of Jehovah; and he gathered the seventy men of the elders of the people, and set them round about the tent.
Och Mose gick ut, och sade till folket Herrans ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet.
25 And Jehovah came down in a cloud, and spoke to him, and took of the Spirit that was upon him, and put it upon the seventy men, the elders; and it came to pass, that when the Spirit rested on them, they prophesied, but they did not repeat [it].
Då kom Herren neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen.
26 And two men remained in the camp, the name of the one, Eldad, and the name of the other, Medad; and the Spirit rested upon them (and they were among them that were written, but they had not gone out to the tent); and they prophesied in the camp.
Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena.
27 And there ran a youth, and told Moses, and said, Eldad and Medad are prophesying in the camp.
Då lopp en dräng af stad, och bådade det Mose, och sade: Eldad och Medad prophetera i lägrena.
28 And Joshua the son of Nun, the attendant of Moses, one of his young men, answered and said, My lord Moses, forbid them!
Då svarade Josua, Nuns son, Mose tjenare, den han utvalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.
29 But Moses said to him, Enviest thou for my sake? would that all Jehovah's people were prophets, [and] that Jehovah would put his Spirit upon them!
Men Mose sade till honom: Hvi äst du så nitisk för mig? Gåfve Gud, att allt Herrans folk propheterade, och Herren läte sin Anda komma öfver dem.
30 And Moses withdrew into the camp, he and the elders of Israel.
Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.
31 And there went forth a wind from Jehovah, and drove quails from the sea, and cast them about the camp, about a day's journey on this side, and about a day's journey on the other side, round about the camp, and about two cubits above the earth.
Då kom ett väder ut ifrå Herranom, och lät komma åkerhöns ifrå hafvet, och förströdde dem öfver lägret, den ena dagen såsom den andra, i två dagar långt kringom lägret, två alnar högt uppifrå jordene.
32 And the people rose up all that day, and the whole night, and all the next day, and they gathered the quails: he that gathered little gathered ten homers; and they spread them abroad for themselves round about the camp.
Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten, och på allan den dagen derefter, och samkade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer; och de torkade dem kringom lägret.
33 The flesh was yet between their teeth, before it was chewed, when the wrath of Jehovah was kindled against the people, and Jehovah smote the people with a very great plague.
Som ännu köttet var under deras tänder, och förr än det åtgånget var, förgrymmade sig Herrans vrede öfver folket, och Herren slog dem med en ganska stor plågo.
34 And they called the name of that place Kibroth-hattaavah; because there they buried the people who lusted.
Deraf heter det samma rummet Lustgrifter; derföre, att man der begrof det lustna folket.
35 From Kibroth-hattaavah the people journeyed to Hazeroth; and they were at Hazeroth.
Ifrå Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth; och blefvo i Hazeroth.
