Lamentations 3
1 I am the man that hath seen affliction by the rod of his wrath.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Me hath he led, and brought into darkness, and not into light.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Surely against me hath he turned again and again his hand all the day.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 My flesh and my skin hath he wasted away, he hath broken my bones.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 He hath built against me, and encompassed [me] with gall and toil.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 He hath made me to dwell in dark places as those that have been long dead.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 He hath hedged me about that I cannot get out: he hath made my chain heavy.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Even when I cry and shout, he shutteth out my prayer.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 He hath inclosed my ways with hewn stone, he hath made my paths crooked.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 He is unto me [as] a bear lying in wait, a lion in secret places.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 He hath turned aside my ways, and pulled me in pieces; he hath made me desolate.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 He hath bent his bow, and set me as a mark for the arrow.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 He hath caused the arrows of his quiver to enter into my reins.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 I am become a derision to all my people; their song all the day.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 He hath sated me with bitterness, he hath made me drunk with wormwood.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 He hath also broken my teeth with gravel stones, he hath covered me with ashes.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 And thou hast removed my soul far off from peace: I have forgotten prosperity.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 And I said, My strength is perished, and my hope in Jehovah.
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Remember thou mine affliction and my wandering, the wormwood and the gall.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 My soul hath [them] constantly in remembrance, and is humbled in me.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 — This I recall to heart, therefore have I hope.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 It is of Jehovah's loving-kindness we are not consumed, because his compassions fail not;
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 they are new every morning: great is thy faithfulness.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Jehovah is my portion, saith my soul; therefore will I hope in him.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Jehovah is good unto them that wait for him, to the soul [that] seeketh him.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 It is good that one should both wait, and that in silence, for the salvation of Jehovah.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 It is good for a man that he bear the yoke in his youth:
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 He sitteth solitary and keepeth silence, because he hath laid it upon him;
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 he putteth his mouth in the dust, if so be there may be hope;
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 he giveth his cheek to him that smiteth him; he is filled full with reproach.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 For the Lord will not cast off for ever;
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 but if he have caused grief, he will have compassion according to the multitude of his loving-kindnesses:
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 for he doth not willingly afflict or grieve the children of men.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 To crush under foot all the prisoners of the earth,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 to turn aside the right of a man before the face of the Most High,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 to wrong a man in his cause, — will not the Lord see it?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Who is he that saith, and there cometh to pass, what the Lord hath not commanded?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Out of the mouth of the Most High doth not there proceed evil and good?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Wherefore doth a living man complain, a man for the punishment of his sins?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Let us search and try our ways, and turn again to Jehovah.
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Let us lift up our heart with [our] hands unto God in the heavens.
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 We have transgressed and have rebelled: thou hast not pardoned.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Thou hast covered thyself with anger, and pursued us; thou hast slain, thou hast not spared.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Thou hast covered thyself with a cloud, that prayer should not pass through.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Thou hast made us the offscouring and refuse in the midst of the peoples.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 All our enemies have opened their mouth against us.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Fear and the pit are come upon us, devastation and ruin.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Mine eye runneth down with streams of water for the ruin of the daughter of my people.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Mine eye poureth down, and ceaseth not, without any intermission,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 till Jehovah look down and behold from the heavens.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mine eye affecteth my soul, because of all the daughters of my city.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 They that are mine enemies without cause have chased me sore like a bird.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 They have cut off my life in a pit, and cast a stone upon me.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Waters streamed over my head; I said, I am cut off.
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 I called upon thy name, Jehovah, out of the lowest pit.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Thou hast heard my voice: hide not thine ear at my sighing, at my cry.
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Thou drewest near in the day that I called upon thee; thou saidst, Fear not.
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Lord, thou hast pleaded the cause of my soul, thou hast redeemed my life.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Jehovah, thou hast seen my wrong: judge thou my cause.
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Thou hast seen all their vengeance, all their imaginations against me.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Thou hast heard their reproach, O Jehovah, all their imaginations against me;
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 the lips of those that rise up against me and their meditation against me all the day.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Behold thou their sitting down and their rising up: I am their song.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Render unto them a recompence, O Jehovah, according to the work of their hands;
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 give them obduracy of heart, thy curse unto them;
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 pursue them in anger, and destroy them from under the heavens of Jehovah.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
