Job 7
1 Hath not man a life of labour upon earth? and are not his days like the days of a hireling?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 As a bondman earnestly desireth the shadow, and a hireling expecteth his wages,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So am I made to possess months of vanity, and wearisome nights are appointed to me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 If I lie down, I say, When shall I rise up, and the darkness be gone? and I am full of tossings until the dawn.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 My flesh is clothed with worms and clods of dust; my skin is broken, and suppurates.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days are swifter than a weaver's shuttle, and are spent without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember thou that my life is wind; mine eye shall no more see good.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 The eye of him that hath seen me shall behold me no [more]: thine eyes are upon me, and I am not.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 The cloud consumeth and vanisheth away; so he that goeth down to Sheol shall not come up. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 He shall return no more to his house, neither shall his place know him again.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Therefore I will not restrain my mouth: I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am I a sea, or a sea-monster, that thou settest a watch over me?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 When I say, My bed shall comfort me, my couch shall ease my complaint;
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Then thou scarest me with dreams, and terrifiest me through visions;
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 So that my soul chooseth strangling, death, rather than my bones.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I loathe it; I shall not live always: let me alone, for my days are a breath.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 What is man, that thou makest much of him? and that thou settest thy heart upon him?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 And that thou visitest him every morning, triest him every moment?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 How long wilt thou not look away from me, nor let me alone till I swallow down my spittle?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Have I sinned, what do I unto thee, thou Observer of men? Why hast thou set me as an object of assault for thee, so that I am become a burden to myself?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 And why dost not thou forgive my transgression and take away mine iniquity? for now shall I lie down in the dust, and thou shalt seek me early, and I shall not be.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
