Job 6
1 And Job answered and said,
Då tog Job till orda och sade:
2 Oh that my grief were thoroughly weighed, and all my calamity laid in the balances!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 For now it would be heavier than the sand of the seas; therefore my words are vehement.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For the arrows of the Almighty are within me, their poison drinketh up my spirit: the terrors of God are arrayed against me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Doth the wild ass bray by the grass? loweth an ox over his fodder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Shall that which is insipid be eaten without salt? Is there any taste in the white of an egg?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 What my soul refuseth to touch, that is as my loathsome food.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Oh that I might have my request, and that God would grant my desire!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 And that it would please God to crush me, that he would let loose his hand and cut me off!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Then should I yet have comfort; and in the pain which spareth not I would rejoice that I have not denied the words of the Holy One.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should have patience?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? is my flesh of brass?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Is it not that there is no help in me, and soundness is driven away from me?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 For him that is fainting kindness [is meet] from his friend; or he forsaketh the fear of the Almighty.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 My brethren have dealt deceitfully as a stream, as the channel of streams which pass away,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Which are turbid by reason of the ice, in which the snow hideth itself:
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 At the time they diminish, they are dried up; when heat affecteth them, they vanish from their place:
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 They wind about in the paths of their course, they go off into the waste and perish.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 The caravans of Tema looked, the companies of Sheba counted on them:
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 They are ashamed at their hope; they come thither, and are confounded.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 So now ye are nothing; ye see a terrible object and are afraid.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Did I say, Bring unto me, and make me a present from your substance?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Or, rescue me from the hand of the oppressor, and redeem me from the hand of the violent?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Teach me, and I will hold my tongue; and cause me to understand wherein I have erred.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 How forcible are right words! but what doth your upbraiding reprove?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Do ye imagine to reprove words? The speeches of one that is desperate are indeed for the wind.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Yea, ye overwhelm the fatherless, and dig [a pit] for your friend.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Now therefore if ye will, look upon me; and it shall be to your face if I lie.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Return, I pray you, let there be no wrong; yea, return again, my righteousness shall be in it.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Is there wrong in my tongue? cannot my taste discern mischievous things?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
