Job 4
1 And Eliphaz the Temanite answered and said,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 If a word were essayed to thee, wouldest thou be grieved? But who can refrain from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands;
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Thy words have upholden him that was stumbling, and thou hast braced up the bending knees:
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now it is come upon thee, and thou grievest; it toucheth thee, and thou art troubled.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Hath not thy piety been thy confidence, and the perfection of thy ways thy hope?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Remember, I pray thee, who that was innocent has perished? and where were the upright cut off?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Even as I have seen, they that plough iniquity and sow mischief, reap the same.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 By the breath of God they perish, and by the blast of his nostrils are they consumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The roar of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken;
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness are scattered.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Now to me a word was secretly brought, and mine ear received a whisper thereof.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 In thoughts from visions of the night, when deep sleep falleth on men: —
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Fear came on me, and trembling, and made all my bones to shake;
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 And a spirit passed before my face — the hair of my flesh stood up —
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 It stood still; I could not discern the appearance thereof: a form was before mine eyes; I heard a slight murmur and a voice:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Shall [mortal] man be more just than God? Shall a man be purer than his Maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Lo, he trusteth not his servants, and his angels he chargeth with folly:
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 How much more them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed as the moth!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 From morning to evening are they smitten: without any heeding it, they perish for ever.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Is not their tent-cord torn away in them? they die, and without wisdom.
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
