Job 4
1 And Eliphaz the Temanite answered and said,
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 If a word were essayed to thee, wouldest thou be grieved? But who can refrain from speaking?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands;
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Thy words have upholden him that was stumbling, and thou hast braced up the bending knees:
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now it is come upon thee, and thou grievest; it toucheth thee, and thou art troubled.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Hath not thy piety been thy confidence, and the perfection of thy ways thy hope?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Remember, I pray thee, who that was innocent has perished? and where were the upright cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Even as I have seen, they that plough iniquity and sow mischief, reap the same.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 By the breath of God they perish, and by the blast of his nostrils are they consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The roar of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken;
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness are scattered.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Now to me a word was secretly brought, and mine ear received a whisper thereof.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from visions of the night, when deep sleep falleth on men: —
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Fear came on me, and trembling, and made all my bones to shake;
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 And a spirit passed before my face — the hair of my flesh stood up —
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It stood still; I could not discern the appearance thereof: a form was before mine eyes; I heard a slight murmur and a voice:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Shall [mortal] man be more just than God? Shall a man be purer than his Maker?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Lo, he trusteth not his servants, and his angels he chargeth with folly:
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 How much more them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed as the moth!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 From morning to evening are they smitten: without any heeding it, they perish for ever.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Is not their tent-cord torn away in them? they die, and without wisdom.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
