Job 39
1 Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? dost thou mark the calving of the hinds?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Dost thou number the months that they fulfil? and knowest thou the time when they bring forth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They bow themselves, they give birth to their young ones, they cast out their pains;
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young ones become strong, they grow up in the open field, they go forth, and return not unto them.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Who hath sent out the wild ass free? and who hath loosed the bands of the onager,
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 Whose house I made the wilderness, and the salt plain his dwellings?
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He laugheth at the tumult of the city, and heareth not the shouts of the driver;
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Will the buffalo be willing to serve thee, or will he lodge by thy crib?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Canst thou bind the buffalo with his cord in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Wilt thou put confidence in him, because his strength is great? and wilt thou leave thy labour to him?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Wilt thou trust him to bring home thy seed, and gather it into thy threshing-floor?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 The wing of the ostrich beats joyously — But is it the stork's pinion and plumage?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 For she leaveth her eggs to the earth, and warmeth them in the dust,
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 And forgetteth that the foot may crush them, or that the beast of the field may trample them.
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 She is hardened against her young ones, as though they were not hers; her labour is in vain, without her concern.
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 For God hath deprived her of wisdom, and hath not furnished her with understanding.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 What time she lasheth herself on high, she scorneth the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Hast thou given strength to the horse? hast thou clothed his neck with the quivering mane?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Dost thou make him to leap as a locust? His majestic snorting is terrible.
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He paweth in the valley, and rejoiceth in [his] strength; he goeth forth to meet the armed host.
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He laugheth at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from before the sword.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 He swalloweth the ground with fierceness and rage, and cannot contain himself at the sound of the trumpet:
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 At the noise of the trumpets he saith, Aha! and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Doth the hawk fly by thine intelligence, [and] stretch his wings toward the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Doth the eagle mount up at thy command, and make his nest on high?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 He inhabiteth the rock and maketh his dwelling on the point of the cliff, and the fastness:
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From thence he spieth out the prey, his eyes look into the distance;
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 And his young ones suck up blood; and where the slain are, there is he.
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
