Job 32
1 And these three men ceased to answer Job, because he was righteous in his own eyes.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Then was kindled the anger of Elihu the son of Barachel, the Buzite, of the family of Ram: against Job was his anger kindled, because he justified himself rather than God;
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 and against his three friends was his anger kindled, because they found no answer, and [yet] condemned Job.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 But Elihu had waited till Job had finished speaking, because they were older than he.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 And Elihu saw that there was no answer in the mouth of the three men, and his anger was kindled.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 And Elihu the son of Barachel the Buzite answered and said, I am young, and ye are aged; wherefore I was timid, and feared to shew you what I know.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 I said, Let days speak, and multitude of years teach wisdom.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 But there is a spirit which is in man; and the breath of the Almighty giveth them understanding.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 It is not the great that are wise; neither do the aged understand judgment.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Therefore I say, Hearken to me; I also will shew what I know.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Lo, I waited for your words; I gave ear to your reasonings, until ye searched out what to say.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Yea, I gave you mine attention, and behold, there was none of you that confuted Job, that answered his words;
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 That ye may not say, We have found out wisdom; God will make him yield, not man.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Now he hath not directed [his] words against me; and I will not answer him with your speeches. ...
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 They were amazed, they answered no more; words failed them.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 And I waited, for they spoke not, but stood still, and answered no more; —
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 I will answer, I also in my turn, I also will shew what I know:
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 For I am full of matter, the spirit within me constraineth me.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Behold, my belly is as wine which hath no vent; like new flasks, it is ready to burst.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 I will speak, that I may find relief; I will open my lips and answer.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Let me not, I pray you, accept any man's person; neither will I give flattery to man.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 For I know not how to flatter; my Maker would soon take me away.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
