Job 31
1 I made a covenant with mine eyes; and how should I fix my regard upon a maid?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 For what would have been [my] portion of God from above, and what the heritage of the Almighty from on high?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Is not calamity for the unrighteous? and misfortune for the workers of iniquity?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Doth not he see my ways, and number all my steps?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 If I have walked with falsehood, and my foot hath hasted to deceit,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 (Let me be weighed in an even balance, and God will take knowledge of my blamelessness; )
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 If my step have turned out of the way, and my heart followed mine eyes, and if any blot cleaveth to my hands;
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Let me sow, and another eat; and let mine offspring be rooted out.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 If my heart have been enticed unto a woman, so that I laid wait at my neighbour's door,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Let my wife grind for another, and let others bow down upon her.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 For this is an infamy; yea, it is an iniquity [to be judged by] the judges:
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 For it is a fire that consumeth to destruction, and would root out all mine increase.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 If I have despised the cause of my bondman or of my bondmaid, when they contended with me,
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 What then should I do when God riseth up? and if he visited, what should I answer him?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Did not he that made me in the womb make him? and did not One fashion us in the womb?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 If I have withheld the poor from [their] desire, or caused the eyes of the widow to fail;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Or have eaten my morsel alone, so that the fatherless ate not thereof,
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (For from my youth he grew up with me as with a father, and I have guided the [widow] from my mother's womb; )
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 If I have seen any perishing for want of clothing, or any needy without covering;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 If his loins have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my lambs;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 If I have lifted up my hand against an orphan, because I saw my help in the gate:
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 [Then] let my shoulder fall from the shoulder-blade, and mine arm be broken from the bone!
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 For calamity from God was a terror to me, and by reason of his excellency I was powerless.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 If I have made gold my hope, or said to the fine gold, My confidence!
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 If I rejoiced because my wealth was great, and because my hand had gotten much;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 If I beheld the sun when it shone, or the moon walking in brightness,
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 And my heart have been secretly enticed, so that my mouth kissed my hand:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 This also would be an iniquity for the judge, for I should have denied the God who is above.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 If I rejoiced at the destruction of him that hated me, and exulted when evil befell him;
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 (Neither have I suffered my mouth to sin by asking his life with a curse; )
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 If the men of my tent said not, Who shall find one that hath not been satisfied with his meat? —
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 The stranger did not lodge without; I opened my doors to the pathway.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 If I covered my transgressions as Adam, by hiding mine iniquity in my bosom,
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 Because I feared the great multitude, and the contempt of families terrified me, so that I kept silence, and went not out of the door, ...
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Oh that I had one to hear me! Behold my signature: let the Almighty answer me! And let mine opponent write an accusation!
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Would I not take it upon my shoulder? I would bind it on to me [as] a crown;
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 I would declare unto him the number of my steps; as a prince would I come near to him.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 If my land cry out against me, and its furrows weep together;
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 If I have eaten the fruits thereof without money, and have tormented to death the souls of its owners:
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Let thistles grow instead of wheat, and tares instead of barley. The words of Job are ended.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
