Job 3
1 After this, Job opened his mouth and cursed his day.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And Job answered and said,
Job tog till orda och sade:
3 Let the day perish in which I was born, and the night that said, There is a man child conceived.
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 That day — let it be darkness, let not God care for it from above, neither let light shine upon it:
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and the shadow of death claim it; let clouds dwell upon it; let darkeners of the day terrify it.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 That night — let gloom seize upon it; let it not rejoice among the days of the year; let it not come into the number of the months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Behold, let that night be barren; let no joyful sound come therein;
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let them curse it that curse the day, who are ready to rouse Leviathan;
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of its twilight be dark; let it wait for light, and have none, neither let it see the eyelids of the dawn:
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it shut not up the doors of the womb that bore me, and hid not trouble from mine eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Wherefore did I not die from the womb, — come forth from the belly and expire?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why did the knees meet me? and wherefore the breasts, that I should suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now should I have lain down and been quiet; I should have slept: then had I been at rest,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings and counsellors of the earth, who build desolate places for themselves,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with princes who had gold, who filled their houses with silver;
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants that have not seen the light.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked cease from troubling; and there the wearied are at rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 The prisoners together are at ease; they hear not the voice of the taskmaster.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 The small and great are there, and the bondman freed from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Wherefore is light given to him that is in trouble, and life to those bitter of soul,
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who long for death, and it [cometh] not, and dig for it more than for hidden treasures;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who rejoice even exultingly and are glad when they find the grave? —
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 To the man whose way is hidden, and whom God hath hedged in?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For my sighing cometh before my bread, and my groanings are poured out like the waters.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For I feared a fear, and it hath come upon me, and that which I dreaded hath come to me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not in safety, neither had I quietness, neither was I at rest, and trouble came.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
