Job 29
1 And Job continued his parable and said,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his lamp shone over my head, [and] by his light I walked through darkness;
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the days of my youth, when the secret counsel of God was over my tent,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the Almighty was yet with me, my young men round about me;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When my steps were bathed in milk, and the rock poured out beside me rivers of oil! ...
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the gate by the city, when I prepared my seat on the broadway,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me, and hid themselves; and the aged arose [and] stood up;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Princes refrained from talking, and laid the hand on their mouth;
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voice of the nobles was hushed, and their tongue cleaved to their palate.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 When the ear heard [me], then it blessed me, and when the eye saw [me], it gave witness to me;
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 For I delivered the afflicted that cried, and the fatherless who had no helper.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was perishing came upon me, and I caused the widow's heart to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on righteousness, and it clothed me; my justice was as a mantle and a turban.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was eyes to the blind, and feet was I to the lame;
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to the needy, and the cause which I knew not I searched out;
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 And I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the spoil out of his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 And I said, I shall die in my nest, and multiply my days as the sand;
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root shall be spread out to the waters, and the dew will lie all night on my branch;
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory shall be fresh in me, and my bow be renewed in my hand.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Unto me they listened, and waited, and kept silence for my counsel:
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words they spoke not again, and my speech dropped upon them;
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 And they waited for me as for the rain, and they opened their mouth wide as for the latter rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 [If] I laughed on them, they believed [it] not; and they troubled not the serenity of my countenance.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose their way, and sat as chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
