Job 17
1 My breath is corrupt, my days are extinct, the graves are mine.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Are there not mockers around me? and doth [not] mine eye abide in their provocation?
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Lay down now [a pledge], be thou surety for me with thyself: who is he that striketh hands with me?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For thou hast hidden their heart from understanding; therefore thou wilt not exalt [them].
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 He that betrayeth friends for a prey — even the eyes of his children shall fail.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 And he hath made me a proverb of the peoples; and I am become one to be spit on in the face.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 And mine eye is dim by reason of grief, and all my members are as a shadow.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Upright men [shall be] astonished at this, and the innocent shall be stirred up against the ungodly;
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 But the righteous shall hold on his way, and he that hath clean hands shall increase in strength.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 But as for you all, pray come on again; and I shall not find one wise man among you.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days are past, my purposes are broken off, the cherished thoughts of my heart.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 They change the night into day; the light [they imagine] near in presence of the darkness.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 I cry to the grave, Thou art my father! to the worm, My mother, and my sister!
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 And where is then my hope? yea, my hope, who shall see it?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
