Ecclesiastes 1
1 The words of the Preacher, the son of David, king in Jerusalem.
Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, saith the Preacher, vanity of vanities! all is vanity.
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3 What profit hath man of all his labour wherewith he laboureth under the sun?
Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
4 [One] generation passeth away, and [another] generation cometh, but the earth standeth for ever.
Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
5 The sun also riseth, and the sun goeth down, and hasteth to its place where it ariseth.
Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
6 The wind goeth towards the south, and turneth about towards the north: it turneth about continually, and the wind returneth again to its circuits.
Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
7 All the rivers run into the sea, yet the sea is not full: unto the place whither the rivers go, thither they go again.
Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
8 All things are full of toil; none can express it. The eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9 That which hath been is that which shall be; and that which hath been done is that which will be done: and there is nothing new under the sun.
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10 Is there a thing whereof it may be said, See, this is new? It hath been already in the ages which were before us.
Inträffar något varom man ville säga: "Se, detta är nytt", så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
11 There is no remembrance of former things; neither shall there be remembrance of things that are to come with those who shall live afterwards.
Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
12 I, the Preacher, was king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13 And I applied my heart to seek and search out by wisdom concerning all that is done under the heavens: this grievous occupation hath God given to the children of men to weary themselves therewith.
Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
14 I have seen all the works that are done under the sun, and behold, all is vanity and pursuit of the wind.
När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15 That which is crooked cannot be made straight; and that which is wanting cannot be numbered.
Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
16 I communed with mine own heart, saying, Lo, I have become great and have acquired wisdom more than all they that have been before me over Jerusalem; and my heart hath seen much of wisdom and knowledge.
Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått."
17 And I applied my heart to the knowledge of wisdom, and to the knowledge of madness and folly: I perceived that this also is a striving after the wind.
Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
18 For in much wisdom is much vexation, and he that increaseth knowledge increaseth sorrow.
Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
