Ecclesiastes 1
1 The words of the Preacher, the son of David, king in Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, saith the Preacher, vanity of vanities! all is vanity.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What profit hath man of all his labour wherewith he laboureth under the sun?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 [One] generation passeth away, and [another] generation cometh, but the earth standeth for ever.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 The sun also riseth, and the sun goeth down, and hasteth to its place where it ariseth.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 The wind goeth towards the south, and turneth about towards the north: it turneth about continually, and the wind returneth again to its circuits.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the rivers run into the sea, yet the sea is not full: unto the place whither the rivers go, thither they go again.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All things are full of toil; none can express it. The eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 That which hath been is that which shall be; and that which hath been done is that which will be done: and there is nothing new under the sun.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Is there a thing whereof it may be said, See, this is new? It hath been already in the ages which were before us.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 There is no remembrance of former things; neither shall there be remembrance of things that are to come with those who shall live afterwards.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I, the Preacher, was king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I applied my heart to seek and search out by wisdom concerning all that is done under the heavens: this grievous occupation hath God given to the children of men to weary themselves therewith.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I have seen all the works that are done under the sun, and behold, all is vanity and pursuit of the wind.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 That which is crooked cannot be made straight; and that which is wanting cannot be numbered.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 I communed with mine own heart, saying, Lo, I have become great and have acquired wisdom more than all they that have been before me over Jerusalem; and my heart hath seen much of wisdom and knowledge.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 And I applied my heart to the knowledge of wisdom, and to the knowledge of madness and folly: I perceived that this also is a striving after the wind.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For in much wisdom is much vexation, and he that increaseth knowledge increaseth sorrow.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
