2 Corinthians 7
1 Having therefore these promises, beloved, let us purify ourselves from every pollution of flesh and spirit, perfecting holiness in God's fear.
Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans besmittelse fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.
2 Receive us: we have injured no one, we have ruined no one, we have made gain of no one.
Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit.
3 I do not speak for condemnation, for I have already said that ye are in our hearts, to die together, and live together.
Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder.
4 Great [is] my boldness towards you, great my exulting in respect of you; I am filled with encouragement; I overabound in joy under all our affliction.
Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse.
5 For indeed, when we came into Macedonia, our flesh had no rest, but [we were] afflicted in every way; without combats, within fears.
Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge.
6 But he who encourages those that are [brought] low, [even] God, encouraged us by the coming of Titus;
Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse;
7 and not by his coming only, but also through the encouragement with which he was encouraged as to you; relating to us your ardent desire, your mourning, your zeal for me; so that I the more rejoiced.
Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fått hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad.
8 For if also I grieved you in the letter, I do not regret [it], if even I have regretted it; for I see that that letter, if even [it were] only for a time, grieved you.
Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder;
9 Now I rejoice, not that ye have been grieved, but that ye have been grieved to repentance; for ye have been grieved according to God, that in nothing ye might be injured by us.
Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto.
10 For grief according to God works repentance to salvation, never to be regretted; but the grief of the world works death.
Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden.
11 For, behold, this same thing, your being grieved according to God, how much diligence it wrought in you, but [what] excusing [of yourselves], but [what] indignation, but [what] fear, but [what] ardent desire, but [what] zeal, but [what] vengeance: in every way ye have proved yourselves to be pure in the matter.
Si, detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken.
12 So then, if also I wrote to you, [it was] not for the sake of him that injured, nor for the sake of him that was injured, but for the sake of our diligent zeal for you being manifested to you before God.
Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi.
13 For this reason we have been encouraged. And we the rather rejoiced in our encouragement more abundantly by reason of the joy of Titus, because his spirit has been refreshed by you all.
Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder.
14 Because if I boasted to him anything about you, I have not been put to shame; but as we have spoken to you all things in truth, so also our boasting to Titus has been [the] truth;
Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden.
15 and his affections are more abundantly towards you, calling to mind the obedience of you all, how with fear and trembling ye received him.
Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan.
16 I rejoice that in everything I am confident as to you.
Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.
