1 Chronicles 17

1 And it came to pass as David dwelt in his house, that David said to Nathan the prophet, Behold, I dwell in a house of cedars, and the ark of the covenant of Jehovah under curtains.

Det begaf sig, då David bodde i sitt hus, sade han till Propheten Nathan: Si, jag bor uti cedrehus; och Herrans förbunds ark under tapeter.

2 And Nathan said to David, Do all that is in thy heart; for God is with thee.

Nathan sade till David: Allt det i ditt hjerta är, det gör; ty Gud är med dig.

3 And it came to pass that night that the word of God came to Nathan saying,

Men i samma natt ene kom Guds ord till Nathan, och sade:

4 Go and say to David my servant, Thus saith Jehovah: Thou shalt not build me a house to dwell in;

Gack och säg minom tjenare David: Detta säger Herren: Du skall icke bygga mig ett hus till boning.

5 for I have not dwelt in a house since the day that I brought up Israel to this day; but I have been from tent to tent, and from [one] tabernacle [to another].

Förty jag hafver icke bott uti något hus, ifrå den dag, då jag Israels barn utförde, allt intill denna dagen; utan jag hafver varit der tabernaklet varit hafver, och boningen.

6 In all my going about with all Israel, did I speak a word to any of the judges of Israel, whom I commanded to feed my people, saying, Why build ye me not a house of cedars?

Ehvar jag vandrade i hela Israel, hafver jag ock någor tid talat till någon domare i Israel, den jag budit hafver, att föda mitt folk, och sagt: Hvi byggen I icke mig ett cedrehus?

7 And now, thus shalt thou say unto my servant David, Thus saith Jehovah of hosts: I took thee from the pasture-grounds, from following the sheep, to be prince over my people Israel;

Så säg nu alltså till min tjenare David: Detta säger Herren Zebaoth: Jag hafver tagit dig utaf markene, der du följde fåren, att du skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;

8 and I have been with thee whithersoever thou wentest, and have cut off all thine enemies from before thee, and have made thee a name, like unto the name of the great men that are on the earth.

Och hafver varit med dig, ehvart du for, och hafver utrotat dina fiendar för dig; och hafver gjort dig ett namn, såsom de store på jordene namn hafva.

9 And I will appoint a place for my people Israel, and will plant them, that they may dwell in a place of their own, and be disturbed no more; neither shall the sons of wickedness waste them any more, as formerly,

Men jag skall sätta mino folke Israel ett rum, och skall plantera det, så att det skall der bo, och icke mer rördt varda; och arghetens barn skola icke mer qvälja det, såsom tillförene,

10 and since the days that I commanded judges to be over my people Israel. And I will subdue all thine enemies; and I tell thee that Jehovah will build thee a house.

Och på den tiden, då jag böd domarena öfver mitt folk Israel. Och jag skall undertrycka alla dina fiendar; och förkunnar dig, att Herren vill bygga dig ett hus.

11 And it shall come to pass, when thy days are fulfilled that thou must go [to be] with thy fathers, that I will set up thy seed after thee, which shall be of thy sons; and I will establish his kingdom.

När nu dine dagar ute äro, att du går till dina fäder, så skall jag uppväcka dina säd efter dig, den en af dina söner vara skall, honom vill jag bereda ett rike.

12 It is he who shall build me a house, and I will establish his throne for ever.

Han skall bygga mig ett hus, och jag vill stadfästa hans stol till evig tid.

13 I will be his father, and he shall be my son; and I will not take away my mercy from him, as I took it from him that was before thee;

Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och jag skall icke vända mina barmhertighet ifrå honom, såsom jag vände henne ifrå honom, som för dig var;

14 and I will settle him in my house and in my kingdom for ever; and his throne shall be established for ever.

Utan jag skall sätta honom i mitt hus, och uti mitt rike evinnerliga, så att hans stol skall blifva beständig i evig tid.

15 According to all these words, and according to all this vision, so did Nathan speak to David.

Och då Nathan efter all desso ord och syn talat hade med David,

16 And king David went in and sat before Jehovah, and said, Who am I, Jehovah Elohim, and what is my house, that thou hast brought me hitherto?

Kom Konung David, och blef inför Herranom, och sade: Ho är jag, Herre Gud? Och hvad är mitt hus, att du hafver låtit mig komma härtill?

17 And this hath been a small thing in thy sight, O God; and thou hast spoken of thy servant's house for a great while to come, and hast regarded me according to the rank of a man of high degree, Jehovah Elohim.

Och dig hafver ändå icke tyckt det nog vara, Gud; utan du hafver ock öfver dins tjenares hus ännu talat om tillkommande ting i framtiden, och hafver sett till mig, Herre Gud, ofvanefter, såsom en menniska den andra.

18 What can David [say] more to thee for the glory of thy servant? thou indeed knowest thy servant.

Hvad skall David mer säga till dig, att du skulle ära din tjenare? Du känner din tjenare.

19 Jehovah, for thy servant's sake, and according to thine own heart, hast thou done all this greatness, to make known all these great things.

Herre, för din tjenares skull, efter ditt hjerta hafver du all sådana stor ting gjort, att du skulle all storhet kunnoga göra.

20 Jehovah, there is none like thee, neither is there any God beside thee, according to all that we have heard with our ears.

Herre, ingen är din like, och ingen Gud är utan du, af hvilkom vi med vår öron hört hafve.

21 And who is like thy people Israel, the one nation in the earth that God went to redeem to be a people to himself, to make thee a name of greatness and terribleness, by driving out nations from before thy people, which thou hast redeemed out of Egypt?

Och hvar är något folk på jordene, såsom ditt folk Israel, dit en Gud gången är, till att förlossa sig ett folk, och göra sig sjelfvom ett Namn af stor och förskräckelig ting, till att utdrifva Hedningar för dino folke, som du utur Egypten förlossat hafver?

22 And thy people Israel hast thou made thine own people for ever; and thou, Jehovah, art become their God.

Och hafver gjort ditt folk Israel dig till folk evinnerliga, och du, Herre, äst deras Gud vorden.

23 And now, Jehovah, let the word that thou hast spoken concerning thy servant and concerning his house be established for ever, and do as thou hast said.

Nu, Herre, det ord, som du talat hafver öfver din tjenare, och öfver hans hus, varde sant i evig tid, och gör såsom du sagt hafver.

24 Let it even be established, and let thy name be magnified for ever, saying, Jehovah of hosts, the God of Israel, is God to Israel; and let the house of David thy servant be established before thee.

Och ditt Namn varde sant och stort i evig tid, att man säga må: Herren Zebaoth Israels Gud är Gud i Israel; och dins tjenares Davids hus vare beständigt för dig.

25 For thou, my God, hast revealed to thy servant that thou wilt build him a house; therefore hath thy servant found [in his heart] to pray before thee.

Ty du, min Gud, hafver öppnat din tjenares öra, att du vill bygga honom ett hus; derföre hafver din tjenare funnit, att han inför dig beder.

26 And now, Jehovah, thou art that God, and hast promised this goodness unto thy servant;

Nu, Herre, du äst Gud, och du hafver sådana god ting sagt till din tjenare.

27 and now, let it please thee to bless the house of thy servant, that it may be before thee for ever; for thou, Jehovah, hast blessed [it], and it shall be blessed for ever.

Tag nu till att välsigna dins tjenares hus, att det blifver evinnerliga för dig; ty hvad du, Herre, välsignar, det är välsignadt evinnerliga.