Psalms 39
1 Unto the end. For Jeduthun himself. A Canticle of David. I said, “I will keep to my ways, so that I will not offend with my tongue.” I posted a guard at my mouth, when a sinner took up a position against me.
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 I was silenced and humbled, and I was quiet before good things, and my sorrow was renewed.
Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 My heart grew hot within me, and, during my (meditation) a fire would flare up.
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 I spoke with my tongue, “O Lord, make me know my end, and what the number of my days will be, so that I may know what is lacking to me.”
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 Behold, you have made my days measurable, and, before you, my substance is as nothing. Yet truly, all things are vanity: every living man.
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 So then, truly man passes by like an image; even so, he is disquieted in vain. He stores up, and he knows not for whom he will gather these things.
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)
7 And now, what is it that awaits me? Is it not the Lord? And my substance is with you.
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Rescue me from all my iniquities. You have handed me over as a reproach to the foolish.
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 I was silenced, and I did not open my mouth, because it was you who acted.
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Remove your scourges from me.
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 I fall short at corrections from the strength of your hand. For you have chastised man for iniquity. And you have made his soul shrink away like a spider. Nevertheless, it is in vain that any man be disquieted.
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 O Lord, heed my prayer and my supplication. Pay attention to my tears. Do not be silent. For I am a newcomer with you, and a sojourner, just as all my fathers were.
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)
13 Forgive me, so that I may be refreshed, before I will go forth and be no more.
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
