Psalms 137

1 A Psalm of David: to Jeremiah. Above the rivers of Babylon, there we sat and wept, while we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 By the willow trees, in their midst, we hung up our instruments.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For, in that place, those who led us into captivity questioned us about the words of the songs. And those who carried us away said: “Sing us a hymn from the songs of Zion.”

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 How can we sing a song of the Lord in a foreign land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I ever forget you, Jerusalem, let my right hand be forgotten.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 May my tongue adhere to my jaws, if I do not remember you, if I do not set Jerusalem first, as the beginning of my joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 O Lord, call to mind the sons of Edom, in the day of Jerusalem, who say: “Despoil it, despoil it, even to its foundation.”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 O daughter of Babylon, have pity. Blessed is he who will repay you with your payment, which you have paid to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Blessed is he who will take hold of your little ones and dash them against the rock.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.