Job 7
1 The life of a man on the earth is a battle, and his days are like the days of a hired hand.
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Just as a servant desires the shade, and just as the hired hand looks forward to the end of his work,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 so also have I had empty months and have counted my burdensome nights.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 If I lie down to sleep, I will say, “When will I rise?” And next I will hope for the evening and will be filled with sorrows even until darkness.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 My flesh is clothed with particles of rottenness and filth; my skin is dried up and tightened.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 My days have passed by more quickly than threads are cut by a weaver, and they have been consumed without any hope.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Remember that my life is wind, and my eye will not return to see good things.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Neither will the sight of man gaze upon me; your eyes are upon me, and I will not endure.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Just as a cloud is consumed and passes away, so he who descends to hell will not ascend. (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 He will not return again to his house, nor will his own place know him any longer.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 And because of this, I will not restrain my mouth. I will speak in the affliction of my spirit. I will converse from the bitterness of my soul.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Am I an ocean or a whale, that you have encircled me in a prison?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 If I say, “My bed will comfort me, and I will find rest, speaking with myself on my blanket,”
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 then you will frighten me with dreams, and strike dread through visions,
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 so that, because of these things, my soul would choose hanging, and my bones, death.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 I despair; by no means will I live any longer. Spare me, for my days are nothing.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 What is man, that you should praise him? Or why do you place your heart near him?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 You visit him at dawn, and you test him unexpectedly.
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 How long will you not spare me, nor release me to ingest my saliva?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 I have sinned; what should I do for you, O keeper of men? Why have you set me against you, so that I have become burdensome even to myself?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Why do you not steal away my sin, and why do you not sweep away my iniquity? Behold, now I will sleep in the dust, and if you seek me in the morning, I will not remain.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
