Job 30
1 But now, those younger in years scorn me, whose fathers I would not have seen fit to place with the dogs of my flock,
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 the strength of whose hands was nothing to me, and they were considered unworthy of life itself.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 They were barren from poverty and hunger; they gnawed in solitude, layered with misfortune and misery.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 And they chewed grass and the bark from trees, and the root of junipers was their food.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They took these things from the steep valleys, and when they discovered one of these things, they rushed to the others with a cry.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 They lived in the parched desert and in caves underground or above the rocks.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They rejoiced among these kinds of things, and they considered it delightful to be under thorns.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 These are the sons of foolish and base men, not even paying any attention to the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Now I become their song, and I have been made into their proverb.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They loathe me, and so they flee far from me, and they are not reluctant to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For he has opened his quiver and has afflicted me, and he has placed a bridle in my mouth.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Immediately, upon rising, my calamities rise up to the right. They have overturned my feet and have pressed me down along their way like waves.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They have diverted my journeys; they have waited to ambush me, and they have prevailed, and there was no one who might bring help.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They have rushed upon me, as when a wall is broken or a gate opened, and they have been pulled down into my miseries.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 I have been reduced to nothing. You have taken away my desire like a wind, and my health has passed by like a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 But now my soul withers within myself, and the days of affliction take hold of me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 At night, my bone is pierced with sorrows, and those who feed on me, do not sleep.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 By the sheer number of them my clothing is worn away, and they have closed in on me like the collar of my coat.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I have been treated like dirt, and I have been turned into embers and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry to you, and you do not heed me. I stand up, and you do not look back at me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 You have changed me into hardness, and, with the hardness of your hand, you oppose me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 You have lifted me up, and, placing me as if on the wind, you have thrown me down powerfully.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 I know that you will hand me over to death, where a home has been established for all the living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Truly, then, you do not extend your hand in order to consume them, and if they fall down, you will save them.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Once, I wept over him who was afflicted, and my soul had compassion on the poor.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 I expected good things, but evil things have come to me. I stood ready for light, yet darkness burst forth.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My insides have seethed, without any rest, for the days of affliction have prevented it.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I went forth mourning, without anger, and rising up, I cried out in confusion.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I was the brother of snakes, and the companion of ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin has become blackened over me, and my bones have dried up because of the heat.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 My harp has been turned into mourning, and my pipes have been turned into a voice of weeping.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
