Job 30
1 But now, those younger in years scorn me, whose fathers I would not have seen fit to place with the dogs of my flock,
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 the strength of whose hands was nothing to me, and they were considered unworthy of life itself.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 They were barren from poverty and hunger; they gnawed in solitude, layered with misfortune and misery.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 And they chewed grass and the bark from trees, and the root of junipers was their food.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They took these things from the steep valleys, and when they discovered one of these things, they rushed to the others with a cry.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 They lived in the parched desert and in caves underground or above the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 They rejoiced among these kinds of things, and they considered it delightful to be under thorns.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 These are the sons of foolish and base men, not even paying any attention to the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Now I become their song, and I have been made into their proverb.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They loathe me, and so they flee far from me, and they are not reluctant to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 For he has opened his quiver and has afflicted me, and he has placed a bridle in my mouth.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Immediately, upon rising, my calamities rise up to the right. They have overturned my feet and have pressed me down along their way like waves.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They have diverted my journeys; they have waited to ambush me, and they have prevailed, and there was no one who might bring help.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They have rushed upon me, as when a wall is broken or a gate opened, and they have been pulled down into my miseries.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 I have been reduced to nothing. You have taken away my desire like a wind, and my health has passed by like a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 But now my soul withers within myself, and the days of affliction take hold of me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 At night, my bone is pierced with sorrows, and those who feed on me, do not sleep.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 By the sheer number of them my clothing is worn away, and they have closed in on me like the collar of my coat.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 I have been treated like dirt, and I have been turned into embers and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry to you, and you do not heed me. I stand up, and you do not look back at me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You have changed me into hardness, and, with the hardness of your hand, you oppose me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You have lifted me up, and, placing me as if on the wind, you have thrown me down powerfully.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 I know that you will hand me over to death, where a home has been established for all the living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Truly, then, you do not extend your hand in order to consume them, and if they fall down, you will save them.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Once, I wept over him who was afflicted, and my soul had compassion on the poor.
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 I expected good things, but evil things have come to me. I stood ready for light, yet darkness burst forth.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My insides have seethed, without any rest, for the days of affliction have prevented it.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I went forth mourning, without anger, and rising up, I cried out in confusion.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I was the brother of snakes, and the companion of ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin has become blackened over me, and my bones have dried up because of the heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 My harp has been turned into mourning, and my pipes have been turned into a voice of weeping.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
