Job 3
1 After this, Job opened his mouth and cursed his day,
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 and this is what he said:
Job tog till orda och sade:
3 May the day perish on which I was born, and the night, in which it was said, “A man has been conceived.”
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 May that day be turned into darkness, may God not seek it from above, and may light not illuminate it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and the shadow of death obscure it, let a fog overtake it, and let it be enveloped in bitterness.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Let a whirlwind of darkness take hold of that night, let it not be counted in the days of the year, nor numbered in the months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 May that night be alone and unworthy of praise.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 May they curse it, who curse the day, who are prepared to awaken a leviathan.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars be concealed with its darkness. Let it expect light, and not see it, nor the rising of the dawn in the East.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 For it did not close the doors of the womb that bore me, nor take away evils from my eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why did I not die in the womb? Having left the womb, why did I not immediately perish?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why was I received upon the knees? Why was I suckled at the breasts?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For by now, I should have been sleeping silently, and taking rest in my sleep
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 with the kings and consuls of the earth, who build themselves solitudes,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 either with princes, who possess gold and fill their houses with silver,
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 or, like a hidden miscarriage, I should not have continued, just like those who, being conceived, have not seen the light.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the impious cease from rebellion, and there the wearied in strength take rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 And at such times, having been bound together without difficulty, they have not heard the voice of the bailiff.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 The small and great are there, and the servant is free from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Why is light given to the miserable, and life to those who are in bitterness of soul,
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 who expect death, and it does not arrive, like those who dig for treasure
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 and who rejoice greatly when they have found the grave,
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 to a man whose way is hidden and whom God has surrounded with darkness?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Before I eat, I sigh; and like overflowing waters, so is my howl,
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 for the terror that I feared has happened to me, and so has the dread befallen me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Have I not remained hidden? Have I not kept silence? Have I not remained calm? Yet indignation has overcome me.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
