Job 6
1 But Job answered and said,
Då tog Job till orda och sade:
2 Oh that one would indeed weigh the wrath that is upon me, and take up my griefs in a balance together!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 And verily they would be heavier than the sand by the seashore: but, as it seems, my words are vain.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For the arrows of the Lord are in my body, whose violence drinks up my blood: whenever I am going to speak, they pierce me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 What then? will the wild ass bray for nothing, if he is not seeking food? or again, will the ox low at the manger, when he has a fodder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Shall bread be eaten without salt? or again, is there taste in empty words?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 For my wrath can’t cease; for I perceive my food as the smell of a lion [to be] loathsome.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 For oh that he would grant [my desire], and my petition might come, and the Lord would grant my hope!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Let the Lord begin and wound me, but let him not utterly destroy me.
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Let the grave be my city, upon the walls of which I have leapt: I will not shrink from it; for I have not denied the holy words of my God.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 For what is my strength, that I continue? what is my time, that my soul endures?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Or have I not trusted in him? but help is [far] from me.
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Mercy has rejected me; and the visitation of the Lord has disregarded me.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 My nearest relations have not regarded me; they have passed me by like a failing brook, or like a wave.
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 They who used to reverence me, now have come against me like snow or congealed ice.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 When it has melted at the approach of heat, it is not known what it was.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Thus I also have been deserted of all; and I am ruined, and become an outcast.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Behold the ways of the Thaemanites, you that mark the paths of the Sabaeans.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 They too that trust in cities and riches shall come to shame.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 But you also have come to me without pity; so that beholding my wound you are afraid.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 What? have I made any demand of you? or do I ask for strength from you,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 to deliver me from enemies, or to rescue me from the hand of the mighty ones?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Teach you me, and I will be silent: if in anything I have erred, tell me.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 But as it seems, the words of a true man are vain, because I do not ask strength of you.
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Neither will your reproof cause me to cease my words, for neither will I endure the sound of your speech.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Even because you attack the fatherless, and insult your friend.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 But now, having looked upon your countenances, I will not lie.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Sit down now, and let there not be unrighteousness; and unite again with the just.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 For there is no injustice in my tongue; and does not my throat meditate understanding?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
