Job 30
1 But now the youngest have laughed me to scorn, now they reprove me in [their] turn, whose fathers I set at nothing; whom I did not deem worthy [to be with] my shepherd dogs.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Yes, why had I the strength of their hands? for them the full term [of life] was lost.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 [One is] childless in lack and famine, [such as] they that fled but lately the distress and misery of drought.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Who compass the salt places on the sounding [shore], who had salt [herbs] for their food, and were dishonourable and of no repute, in lack of every good thing; who also ate roots of trees by reason of great hunger.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Thieves have risen up against me,
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 whose houses were the caves of the rocks, who lived under the wild shrubs.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They will cry out amongst the rustling [bushes].
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 [They are] sons of fools and vile men, [whose] name and glory [are] quenched from off the earth.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 But now I am their music, and they have me for a byword.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 And they stood aloof and abhorred me, and spared not to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 For he has opened his quiver and afflicted me: they also have cast off the restraint of my presence.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 They have risen up against [me] on the right hand of [their] offspring; they have stretched out their foot, and directed against me the ways of their destruction.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 My paths are ruined; for they have stripped off my raiment: he has shot at me with his weapons.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 And he has pleaded against me as he will: I am overwhelmed with pains.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 My pains return upon [me]; my hope is gone like the wind, and my safety as a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Even now my life shall be poured forth upon me; and days of anguish seize me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 And by night my bones are confounded; and my sinews are relaxed.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 With great force [my disease] has taken hold of my garment: it has compassed me as the collar of my coat.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 And you have counted me as clay; my portion in dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 And I have cried to you, but you hear me not: but they stood still, and observed me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 They attacked me also without mercy: you have scourged me with a strong hand.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 And you have put me to grief, and have cast me away from safety.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 For I know that death will destroy me: for the earth is the house [appointed] for every mortal.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Oh then that I might lay hands upon myself, or at least ask another, and he should do this for me.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Yet I wept over every helpless man; I groaned when I saw a man in distress.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 But I, when I waited for good things, behold, days of evils came the more upon me.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My belly boiled, and would not cease: the days of poverty prevented me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I went mourning without restraint: and I have stood and cried out in the assembly.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I am become a brother of monsters, and a companion of ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 And my skin has been greatly blackened, and my bones are burnt with heat.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 My harp also has been turned into mourning, and my song into my weeping.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
