Job 17
1 I perish, carried away by the wind, and I seek for burial, and obtain [it] not.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Weary I entreat; and what have I done? and strangers have stolen my goods.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Who is this? let him join hands with me.
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For you have hid their heart from wisdom; therefore you shall not exalt them.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 He shall promise mischief to [his] companions: but [their] eyes have failed for [their] children.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 But you has made me a byword amount the nations, and I am become a scorn to them.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 For my eyes are dimmed through pain; I have been grievously beset by all.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Wonder has seized true men upon this; and let the just rise up against the transgressor.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 But let the faithful hold on his own way, and let him that is pure of hands take courage.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Howbeit, do you all strengthen [yourselves] and come now, for I do not find truth in you.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days have passed in groaning, and my heart-strings are broken.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 I have turned the night into day: the light is short because of darkness.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 I have called upon death to be my father, and corruption [to be] my mother and sister.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Where then is yet my hope? or [where] shall I see my good?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
