Job 6
1 But Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 Oh that one would indeed weigh the wrath that is upon me, and take up my griefs in a balance together!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 And verily they would be heavier than the sand by the seashore: but, as it seems, my words are vain.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For the arrows of the Lord are in my body, whose violence drinks up my blood: whenever I am going to speak, they pierce me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 What then? will the wild ass bray for nothing, if he is not seeking food? or again, will the ox low at the manger, when he has a fodder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Shall bread be eaten without salt? or again, is there taste in empty words?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 For my wrath cannot cease; for I perceive my food as the smell of a lion [to be] loathsome.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 For oh that he would grant [my desire], and my petition might come, and the Lord would grant my hope!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 Let the Lord begin and wound me, but let him not utterly destroy me.
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Let the grave be my city, upon the walls of which I have leaped: I will not shrink from it; for I have not denied the holy words of my God.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 For what is my strength, that I continue? what is my time, that my soul endures?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Or have I not trusted in him? but help is [far] from me.
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Mercy has rejected me; and the visitation of the Lord has disregarded me.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My nearest relations have not regarded me; they have passed me by like a failing brook, or like a wave.
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 They who used to reverence me, now have come against me like snow or congealed ice.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 When it has melted at the approach of heat, it is not known what it was.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Thus I also have been deserted of all; and I am ruined, and become an outcast.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Behold the ways of the Thaemanites, ye that mark the paths of the Sabaeans.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 They too that trust in cities and riches shall come to shame.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 But ye also have come to me without pity; so that beholding my wound ye are afraid.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 What? have I made any demand of you? or do I ask for strength from you,
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 to deliver me from enemies, or to rescue me from the hand of the mighty ones?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Teach ye me, and I will be silent: if in anything I have erred, tell me.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 But as it seems, the words of a true man are vain, because I do not ask strength of you.
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Neither will your reproof cause me to cease my words, for neither will I endure the sound of your speech.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Even because ye attack the fatherless, and insult your friend.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 But now, having looked upon your countenances, I will not lie.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Sit down now, and let there not be unrighteousness; and unite again with the just.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 For there is no injustice in my tongue; and does not my throat meditate understanding?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
