Job 39
1 [Say] if thou knowest the time of the bringing forth of the wild goats of the rock, and [if] thou hast marked the calving of the hinds:
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 and [if] thou has hast numbered the full months of their being with young, and [if] thou hast relieved their pangs:
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 and hast reared their young without fear; and wilt thou loosen their pangs?
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 Their young will break forth; they will be multiplied with offspring: [their young] will go forth, and will not return to them.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 And who is he that sent forth the wild ass free? and who loosed his bands?
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 whereas I made his habitation the wilderness, and the salt land his coverts.
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 He laughs to scorn the multitude of the city, and hears not the chiding of the tax-gatherer.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 He will survey the mountains [as] his pasture, and he seeks after every green thing.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 And will the unicorn be willing to serve thee, or to lie down at thy manger?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 And wilt thou bind his yoke with thongs, or will he plough furrows for thee in the plain?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 And dost thou trust him, because his strength is great? and wilt thou commit thy works to him?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 And wilt thou believe that he will return to thee thy seed, and bring [it] in [to] thy threshing-floor?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 The peacock has a beautiful wing: if the stork and the ostrich conceive, [it is worthy of notice],
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 for [the ostrich] will leave her eggs in the ground, and warm them on the dust,
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 and has forgotten that the foot will scatter them, and the wild beasts of the field trample them.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 She has hardened [herself] against her young ones, as though [she bereaved] not herself: she labours in vain without fear.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 For God has withholden wisdom from her, and not given her a portion in understanding.
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 In her season she will lift herself on high; she will scorn the horse and his rider.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 Hast thou invested the horse with strength, and clothed his neck with terror?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 And hast thou clad him in perfect armour, and made his breast glorious with courage?
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 He paws exulting in the plain, and goes forth in strength into the plain.
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 He laughs to scorn a king as he meets him, and will by no means turn back from the sword.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 The bow and sword resound against him; and [his] rage will swallow up the ground:
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 and he will not believe until the trumpet sounds.
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 And when the trumpet sounds, he says, Aha! and afar off he smells the war with prancing and neighing.
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 And does the hawk remain steady by thy wisdom, having spread out her wings unmoved, looking toward the region of the south?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 And does the eagle rise at thy command, and the vulture remain sitting over his nest,
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 on a crag of a rock, and in a secret [place]?
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 Thence he seeks food, his eyes observe from far.
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 And his young ones roll themselves in blood, and wherever the carcasses may be, immediately they are found.
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
